helvetesangest.blogg.se

Blir så himla less. Har haft några bra dagar, men nu är det skit igen. Har fått stickningar och ugg i bröstet och ibland i ryggen, och är som sagt fruktansvärt rädd för att det är nått fel på mitt hjärta. Igår hittade jag två fläckar på husen precis nedanför axeln. hudcancer var min första tanke, eller något farligt eksem pga någon dödlig sjukdom. Smorde med lite hydrokortison och idag har dom bleknat... kanske inte nått allvarligt ändå?

 

Ångest, ångest, ångest... från morgon till kväll... ständig äckel-oro i kroppen... blir på dåligt humör och får ont i kroppen. Hatar det.

Usch... fick en smärre ångestattack på jobbet idag. Jag har fått ett nytt symtom som oroar mig nått enormt. Jag har fått stickningar i hjärtat!!!! Det känns typ som om någon sticker mig med en nål om och om igen. Sitter inte i nå länge utan går snabbt över, men jag blir så sjukt rädd när det händer. Var såååå nära att ta en Sobril, men googlade istället. Stickningar i hjärtat/bröstet verkar va fler som har, och för det mesta är det inte relaterat till hjärtsjukdom. Men ändå... tänk om?? Är så rädd att jag har någon förträngning på nått kärl.

 

Till saken hör avv jag jobbar på en hjärtavdelning på sjukhuset. Jag har tillgång till ekg-apparater och annat om jag skulle vilja, men jag vågar inte. Vill inte heller besvära doktorerna med privata frågor, men jag tror jag ska försöka smyga in en fråga i morgon ändå. Kan ju alltid säga att det är en patient som har stickningar i hjärtat, och fråga om det är farligt... uscha, är så rädd.... ångest ca 6...

Mittemellan-ånget... kanske en 4:a på skalan. Det vill säga uthärdligt. Igår fick jag en smärre panikattack då jag vart orolig för min sambo som kände sig hängig. Såg framför mig hur han dör i en hjärtinfarkt och då kom paniken. Idag mådde han bättre, och jag kunde släppa de tankarna, men tanken på att något skulle hända honom är exremt skrämmande. Sen är det barnen såklart. Herregud vad orolig jag är för dom. Är så rädd att dom ska drabbas av nått farligt :(

 

Och så var det mig själv. För tillfället är jag inne på hjärtat. Är oerhört rädd att jag har nått fel på hjärtat, och ännu mer rädd för att jag har ett aortaaneurysm. Har inte ont någonstans precis nu, och då är det ganska lugnt, men när jag var på badhuset idag stack det liksom till på vänster sida under revbenen, då vart jag livrädd och trodde att kroppspulsåderns kanske skulle brista.

 

Lyckades på något konstigt vis intala mig själv att symtomen inte stämmer in, och eftersom det inte var någon ihållande smärta så kunde jag bada vidare och vara ganska normal.

 

Senste tiden har jag mest haft "generell ångest". Alltså ingra direkta panikattacker, utan en ångest och oro som liksom gnager från morgon till kväll. Är rädd att något otäckt ska hända. Sukdom, olycka...vad som helst.

 

Får panik så fort telefonen ringer. Tänk om det hänt någon i min familj nått? Hatar att behöva vara så här jävla rädd för allting...

Oj så längesen jag skrev... över 1 år sedan !!!! Om jag varit ångestfri så länge?? Näe knappast... men jag har egentligen inget svar på varför jag inte bloggat. Ska börja nu igen... är så sjukt less på helvetes-ångesten. Gick ju i KBT, men när vi flyttade så slutade jag. Har börjat på nytt jobb också, där jag trivs alldeles ypperligt, och passande nog är det på sjukhuset, så jag är "nära om det händer något". 

 

Sista veckorna har varit jobbiga. Hjärtinfarkt, andra fel på hjärtat, tarmcancer och lite annat susar runt i min hjärna (kropp?). Sonen fick feber häromdagen och då kom paniken... tänk om han har leukemi eller skelettcancer? Han hade inga andra symtom än ont i kroppen. 

 

Har en ständig malande oro i kroppen. I skrivandets stund känner jag mig extremt orolig och nervös... skriver mer i ett annat blogginlägg. Ville bara tala om att jag är tillbaka. Kram på er som läser här.

Har haft en helt okej tid men säg den lycka som varar... Sen några dagar tillbaka är ångesten på besök igen, och denna gång är det pga lite allt möjligt tror jag. Tog 2 st Sobril i helgen, då jag fick en panikattack eftersom jag har en knöl på foten som jag tror är cancer :( 

 

Försöker tänka på annat, men det är lättare sagt än gjort. Magen har varit ganska bra, men idag har jag ont. På ett nytt ställe. Liksom MITT i magen... magsäcken ? Cancer ?

 

Orkar inte... men jag håller mig borta från Sobrilen... igår var jag sååå nära att ta, men jag tänkte prova utan och jag somnade som en stock på kvällen. Utan tablett. Vaknade med en orolig känsla i kroppen i morse igen. Ångesten är kvar... legat och grott där hela dagen, och den vill inte släppa. Jag provar att använda mig av tipsen, uppgifterna jag fått av min terapeut, men det funkar föga. Har ingen ro i kroppen...sitter på helspänn hela tiden, och då är det omöjligt att slappna av och göra mina mindfulnessövningar. En positiv sak är att jag har tid hos henne i morgon förmiddag, och nu mår jag ju ganska dåligt. Har bara mått "bra" de gånger jag träffat henne förut, men nu kommer hon få träffa mig när jag mår piss... blir spännande att se om det blir någon skillnad.

 

Utåt sett har jag inga problem att vara glad och "vanlig". Så illa är det inte i detta skov. Ja för det är det jag kallar det. Det kommer ju i skov... sitter i ett par veckor, och sen om jag har tur kan jag få må helt okej några veckor...

 

Ångesten ligger runt 5-6 nu skulle jag säga.... fuck...

Hej...ni få som läser här inne. Glöm inte att det är ett BRA tecken när jag inte bloggar här :) Jag har *peppar peppar* inte haft några panikattacker på ett bra tag. Inga Sobril heller. Såå skönt. Alltså ångestfri, näe det kan jag inte påstå, men väldigt låg ångest, som jag faktiskt kan hantera.

 

Jag är ju med i en internetstudie. Självhjälp mot hälsoångest. KBT via nätet. Tja, vad ska jag säga. Har fått hem massor med jättebra material, och jag fyller i mina uppgifter varje vecka på nätet, men eftersom jag inte mår sjukt dåligt just nu så intresserar jag mig inte så mycket för det som jag borde göra. Men men, jag har ju fått chansen i och med denna studie så jag ska fortsätta i alla fall.

 

Jag var hos terapeuten på VC förra veckan, och ska dit i morgon igen. Har fått tider nu så jag ska gå varje vecka. Det känns så himla bra att gå dit, men jag måste fortfarande gnälla över att det är alldeles för kort tid, 45 min per gång. Hinner INGENTING !!! 

 

Håll tummarna för mig nu att jag inte behöver blogga på den här bloggen på lääääänge :)

 

Ångest mellan 1-4 dagligen

Ja då ska ni veta att det är POSITIVT. För när jag inte bloggar på denna blogg så har inte ångesten övertaget. Har mått helt okej i några dagar nu. Fattar inte. Händer detta mig? Hallå ångest...var är du? Saknar dig INTE så fortsätt att hålla dig borta. 

 

Och det är så himla enkelt. Svaret alltså. på varför jag inte har olidlig ångest dagarna i ända. Jag har inga tydliga fysiska symtom. Cancer i magen då? Jo, det tror jag fortfarande att jag har, men just nu har symtomen lugnat sig, och då kan jag i alla fall tänka på att det liksom tagit en paus i kroppen, och det gör att jag kan släppa tankarna emallanåt. Det är STORT för mig. Att få några timmar om dagen då jag INTE tänker på att jag troligen har cancer.

 

Mina sämsta dagar (som tyvärr är mycket fler än mina bra) då följer cancertankarna med mig dygnet runt. 

 

Nu hoppas jag att detta kommer hålla i sig. Så kan kan andas. Så jag kan få LEVA ett tag. LEVA utan tabletter, utan ångest från helvetet!!

 

Men jag återkommer... har ju kommit med i den där internetstudien som jag tänkte berätta mer om. KBT på egen hand typ. Via internet och i bokform. Självhjälp. Hmmm...är lite skeptisk, men jag ska ge det en chans. Skriver mer om det en annan dag. Nu ska jag njuta av min låga ångestnivå så länge det håller i sig...

 

Ångest 1-2 senaste dagarna :)

Hejt sinnessjukt att man kan känna sig GLAD över en sån sak som borde vara naturlig. Men idag har jag klarat mig utan både panikattacker och Sobril. Det känns väldigt bra. Är inte helt ångestfri, men det är jag ju aldrig. Har ont i ryggen. På ett ställe jag brukar ha. På höger sida. Fan vad höger sida spökar nu, förut var det vänster. 

 

Jag kämpar verkligen med att försöka tänka logiskt. Jag är fet, jag är otränad, jag rör mig för lite. Inte konstigt om man får ont i ryggen då eller? Gick en promenad igår, och en liten idag. Inte mer än knappa 20 minuter, men det räckte för att jag skulle bli andfådd eftersom jag gick jättesnabbt. Ont i ryggen hela tiden, och även på framsidan av ena smalbenet (vänster) men så brukar jag få så det oroar mig inte.

 

Jag har ju en knöl utmed ryggraden långt ner på ryggen också. Den har jaft haft i flera år. Har visat upp den för läkaren som konstaterade lipom, dvs fettknöl, men jag kan inte låta bli att fundera på den ibaldn och tänka att det kanske är en tumör. Läkaren tittade och klämde ju bara. Inga prover togs... Hur kan han då vara så säker?

 

Jag ska strax iväg och skjutsa barnen. Brukar få ångest i bilen ibland, och ibaldn är det tvärtom. Att om jag är inne på nått ställe så MÅSTE jag ut i bilen för att kunna andas. konstigt det där. 

 

Ångest ca 3 idag...

Jag som hade sett fram emot KBT´n idag. Så kom det ett brev på posten igår, från terapeuten at hon var tvungen att ändra tid, till MITTEN PÅ APRIL !!! Herregud !!! Blir så jävla less. Sjukt irriterande att det ska gå så långt mellan gångerna. Känns som man är helt oviktig. Kvällen blev lugn igår, jag vart piggare.

 

Kändes helt okej när jag vaknade i morse, men nu börjar det liksom pirra i kroppen igen. Av oro förstås. 

 

Ska strax ut på en kort promenad. Jag gruvar mig, men ska tvinga mig ut. Är så rädd för att gå ut och gå. Tänk om jag ramlar ihop och dör.

 

Ångest ca 4 nu skulle jag säga...

Fortfarande helt slutt och matt,men den värsta ångesten är borta. Nu ligger bara den "vanliga" malande oron, den som jag ALDRIG blir av med. Pulsen har sjunkit en del efter att ha varit på högvarv, och jag kännner att jag står ut nu de timmar jag måste jobba. Magvärken har flyttat ut mot sidan. Så nu är det inte magen...utan i midjan, på höger sida. Bajs också. Men det är ingen direkt värk, utan mer ett obehag.

 

Förut skulle jag säga att ångesten låg på 7-8...nu kanske 4...

 

Tog precis 10 mg Sobril. FAN. Hemsk dag idag. jobbar och ser glad ut, men mår som ett helvete inombords. Orkar inte. Tänkte stå emot men asså jag pallar inte. Tar ju nån timma innan dom börjar verka... väntar och väntar...

 

Varför mår jag så dåligt då? Jo, för idag är jag helt slut. Känner att jag inte orkar någonting. La mig tidigt igår, har sovit 9 timmar, men är ändå helt slut. Så här kände jag ungefär dagen innan jag fick feber. Tänk om jag är sjuk i morgon igen? Fast jag gissar att det är cancern... feber är ju också ett symtom på cancer. Jag är inte förkyld nu eller så...

 

Åååå, låt Sobrilen verka... återkommer när den gjort det...

Har inte haft några panikattacker de senaste dagarna, bara en känsla av ganska stark ångest från det att jag vakar tills jag går och lägger mig. Ångesten är min vardag liksom. Tror nästan jag börjar vänja mig, fastän det är jävulskt jobbigt. Vaknar på morgonen och funderar hur långt min cancer är gången. Har det i huvudet HELA dagen, men ändå har jag inga problem att somna, så nätterna är egentligen bäst, för då sover jag och peppar peppar hittills har jag INTE drömt om död och sjukdom. 

 

Jag försöker göra mina mindfulness-övningar, men jag kan aldrig släppa tanken på tarmcancer. Aldrig. Inte ens för en sekund.  Idag när jag vaknade försökte ag intla mig själv att "idag ska jag må bra". Men jag känner hur jag ljuger för mig själv. HUR ska jag kunna må bra? Jag har ju en dödlig sjukdom.

 

Och JA, mina fysiska symtom finns kvar. Har ingen smärta, men en obehagskänsla i högra sidan. Känns fortfarande som något "tar emot" i magen. 

 

Enda gången ag överhuvudtaget kan vara någorlunda ångestfri äe ju när jag är symtomfri. Men det händer aldrig nuförtiden. Alltid är det något. Och när jag kollar tillbaka i bloggen så kan jag sälv se att jag haft massa olika symtom, men detta med magen är det långvarigaste. Och det TYDLIGASTE. Alltså CANCER !!

 

Fuck

Känner att jag för min egen skul måste börja skriva ner min livshistoria. Varför mår jag som jag mår? Vad har egentligen hänt under mitt liv? Skönt att få det nerskrivet.

 

Jag har haft dessa problem i stort sett så länge jag kan minnas. När jag var liten var jag ofta rädd för att bli sjuk, och jag tyckte läkare och vårdcentraler var otäcka. De RIKTIGA problemen, dvs när jag utvecklade ångest över min oro för sjukdomar, började när jag var 18-19 år ungefär tror jag. Då hade jag levt ett vilt partyliv och haft ett uselt förhållande (fick stryk dagligen). 

 

Hade alldeles för många "förhållanden" (för en kväll är väl mer uppriktigt). Skyddade mig inte, och började noja för HIV m.m. Flyttade sen till en kille på en annan ort, men jag var aldrig kär i honom. Jag t.o.m. skämdes för honom, men jag såg honom som en räddning på nått vis. Att komma från mitt gamla liv. Ganska snabbt gjorde jag slut och skaffade mig ett eget boende. Tror jag var 19, 20 nånting då. 

 

Minns att jag började må ganska dåligt där och då. Jag kände mig trött, sjuk och kunde knappt kliva ur sängen vissa dagar. Lyckades få ett jobb som jag trivdes med, men en dag märkte min chef att jag inte mådde bra, så han kontaktade en kurator och bokade tid åt mig. 

 

Minns att jag satt hos kuratorn och berättade att allt kändes meningslöst. Att livet var skit. Fick där och då utskrivet antidepressiva för första gången. Efexor. Var livrädd när jag skulle börja med tabletterna, och jag blev informerad om att man kunde må riktigt dåligt de första veckorna innan kroppen vant sig. Och det var verkligen sant. Mådde så in uta helvete dåligt. Minns att jag ringde en av mina äldra arbetskompisar, som jag hade berättat om mitt mående för, och hon tröstade mig och sa att det skulle gå över. Sen kommer jag inte ihåg hur länge jag åt dom där tabletterna. Tror inte att dom hjälpte så mycket. Några månader kanske, men sen bestämde jag mig för att sluta.

 

Ville än en gång byta stad, och "börja på nytt". Fick jobb i min gamla hemstad, så jag flyttade och skaffade lägenhet. Mådde toppen. Jag tog tag i vikten, blev ganska smal, fick massa nya vänner, hade ett superroligt arbete och fin lägenhet. Träffade en kille på mitt jobb som jag flyttade hem till. Det var ett bra förhållande, men någonstans kände jag att det här är INTE mannen i mitt liv, men "han får duga så länge". Började må dåligt igen. Rädslan för att jag var sjuk började komma mer och mer. Pratade ganska öppet med min kille om detta, och en dag när han kom hem berättade han att han kontaktat en läkare, och psykolog som han ville att jag skulle träffa.

 

Jaja, jag ger det en chans tänkte jag, så han skjutsade dit mig, och det gick jättebra. läkaren lyckades övertala mig om att testa mig för alla sorters sjukdomar. HIV och allt annat. Han tog massor med rör med blod för att göra en grundlig genomgång av min kropp, som jag då trodde var döende.

 

Väntan på svaren var fruktansvärd, men det var en fantastisk känsla när jag fick provsvaren hemskickade. Han hade skrivit en lapp till mig som jag minns än idag. "Du är lika frisk och vacker inuti som utanpå". 

 

Han ville dock att jag skulle börja med antidepressiva igen, men jag var tveksam eftersom jag mådde så dåligt sist. Det hade precis kommit en ny SSRI-medicin som hette Zoloft (välkänd idag) som knappt skulle ha några biverkningar, och den ville han testa på mig.

 

Jag började med Zoloften, och jag tror att jag blev bättre om jag inte minns fel. Tror att jag åt 25 el max 50 mg då. 

 

I samma veva som jag började må bättre träffade jag äntligen MANNEN I MITT LIV. Jag visste det samma sekund som jag såg honom. Tack och lov kände han samma sak, så det var bara att göra slag i saken och göra slut med dåvarande killen, och flytta hem till nya. Ja, jag var "tvungen" att flytta eftersom hade bodde 80 mil från mig. Jag sa upp mig från jobbet och tog mitt pick och pack och flyttade. Alla tyckte jag var galen, men samtidigt så var de flesta vana vid min spontanitet och impulsivitet.

 

Jag fortsatte med mina Zoloft, tills dagen då jag blev gravid med vår förstfödda dotter. Vågade inte riskera att något skulle hända med fostret, så det var bäst att sluta.

 

Var väldigt orolig under graviditeten. Att jag skulle dö, eller att barnet skulle dö. Men allt gick bra. Jag mådde bra när hon var född. Blev ganska snabbt gravid igen, med vårt andra barn, så jag började aldrig med Zoloften igen. Men någonstans i mitten av graviditeten började jag må så dåligt och fick massa panikattacker så då vände jag mig till VC och fick Zoloft utskrivet igen, och garantier (?) om att det inte skulle påverka bebisen. Även denna förlossning gick bra, och jag fortsatte med mina Zoloft. Minns att jag gjorde några uppehåll, för att slippa ta tabletter hela tiden, men ångesten blev då bara värre så det slutade alltid med att jag började igen.

 

Tack vare VC så fick jag komma i kontakt med en psykolog på sjukhuset, som jag gick hos närmare ett år. Han var helt fantatisk, och det kändes jättebra att gå hos honom. Det jag lärde mig där, var att hantera min ångest och mina panikattacker. Han lärde mig att man inte alls kunde dö av en panikattack, vilket gjorde det lättare för mig att acceptera min ångest. Han sa att när ångesten kom smygande skulle jag inte streta emot. "Se det som en våg som söljer över dig. Det är värst i mitten, men sen ebbar den ut och försvinner". Ja precis så är ju en ångestattack. Jag kände när paniken var på väg att "ja men kom då, men skynda dig att ge dig iväg igen" och det fungerade faktiskt.

 

Blev gravid igen, och denna gång fortsatte jag med Zoloften. Graviditet och förlossning gick bra. Stolt mamma till 3 fantastiska barn <3 Livet på topp !!

 

MEN, så eskalerade det igen... jävla skitångest börjar komma tillbaka. Tar kontakt med VC som då ber mig att öka dosen. Till 100 mg. Funkar inte, så jag får höja till 125 mg. Funkar inte heller så jag höjer till maxdos, 200 mg. 

 

Å här är jag nu. Sämre än någonsin, trots högsta medicindosen. 

 

Men det är ju så jäkla svårt det där. För nu är jag ju inte "bara sjuk i ångest", utan även full med cancer, als och massa annat. Och mot DET hjälper inte Zoloft. Gaaaaaaah, vad ska jag ta mig till !!!! Blir galen !!!

 

Tror jag har gått med detta så länge att det är kört för min del :(

 

Ja dagarna ser nästan likadana ut nu för tiden. Vissa iofs bättre, medans andra är sämre. Oron över cancern, ångesten över dödsrädslan... Känner inte riktigt igen mig själv. Jag låtsas utåt. "ooo vad jag är glad och tjo hej vad allt är toppen". Om folk bara visste. Men det är en himla tur att alla inte vet. Folk skulle tro jag var galen.

 

Grejen är den, att jag känner mig helt normal, inte som ett psykfall. Och det är jag väl egentligen inte heller (eller??) för jag fungerar i vardagen, men mår dåligt inut. 

 

Ingen som varit med om det, kan någonsin försrtå hur det är att ständigt gå runt och vara övertygad om att man bär på en dödlig sjukdom. "Tänk på nått annat" - får man ofta höra. Jo eller hur?!?! Kan jämföra det med att tex säga åt en människa som är överviktig att "det är ju bara att äta mindre och motionera mer". Nähä? Som om man inte visste det. Men så jäkla enkelt är det inte.

 

För min del är den enda hjälpen jag kan få genom läkaren. Att en läkare grundligt undersöker mig och GARANTERAR att jag inte har någon sjukdom. Men läkare lämnar sälan garantier, och massvis med sjukdomar är lömska och visar sig inte på "vanliga blodprov och undersökningar".

 

På ett vis så VILL jag göra gastroskopi och koloskopi. För att få svaret att jag är frisk. MEN - eftersom jag är övertygad om att det INTE är så, så är jag alldeles för rädd för att kolla upp detta, eftersom jag aldrig skulle klara av att få SVART PÅ VITT att jag har cancer.

 

Då fortsätter onda cirkeln. Ångest, rädsla, panikattacker... oro... cancerjävulen.... Fy fan !!!! 

 

Jag har jättesvårt at koncentrera mig på saker numera. Jag glömmer bort grejer, jag orkar inte ta tag i nånting. Det är nog bland den jobbigaste konsekvensen. Förut gjorde jag alltid massor med saker, tog beslut och hade nya idéer. Nu kan jag inte ta mig för någonting. Allting kommer efter. Allt som har med jobbet att göra... hemmet... fy fan. Tvätthögar växer, dammtussar hopar sig, pappershögar som ska tas itu med. 

 

Men jag kommer mig inte för. Istället sitter jag timme ut och timme in framför datorn och läser om olika sjukdomar och läser och skriver i olika forum där man kan prata med andra om sjukdomar eller ångest. 

 

Jag vet att jag måste rycka upp mig. Jag måste motionera. Men jag orkar inte. Jag orkar inte ta mig för det. Jag sitter som en jävla valross i soffan som riskerar att bli nedsutten av min feta röv. Googlar...googlar... hoppas att hitta nån ny information. Hamnar ofta på samma sidor som jag läst flera gånger om.

 

Senaste sökningar i googöehistoriken: tarmcancer, tjocktarmscancer, ändtarmscancer, magsäckscancer, symtom på tarmcancer, överlevad tarmcancer, metastaser i levern, skelettcancer, leukemi...

 

And it goes on and on...and on...

Mådde hyfsat igår. Inga Sobril. Tjohoo. Känns så bra när jag överlever en dag utan. Hade lite ont i magen igår, men nu på andra sidan. Hmmm... asjobbigt. Men det blev inga panikattacker så det var skönt. Däremot är yngsta dottern sjuk igen. Feber och förkyld. Måste fara in med henne till VC i morgon. Får ju panik även för barnen. Är så rädd att dom ska drabbas av något. Jag skulle aldrig klara av att mina barn blev alvarligt sjuka. Det värsta som skulle kunna hända. 

 

Klockan är 9.20, och än så länge har jag inte ont någonstans = ingen olidlig ångest. Oroar mig lite för dottern som sagt, men eftersom hon är förkyld så känns det "bättre". Feber utan andra symtom däremot är ju fruktansvärt. Då kommer massor av katastroftankar om vad för hemska sjukdomar det skulle kunna vara. 

 

Jag tar en dag i taget. Varje dag UTAN outhärdliga panikattacker är lycka för mig. Är oerhört rädd för att ta för mycket tabletter, och livrädd för att bli beroende. 

I bilen hem från jobbet tog jag 10 mg Sobril. Skit också, men jag orkar inte. Känner ett "obehag" igen i högra delen av magen, och jag är som ni vet övertygad om cancer. Fredagkväll...sambon kommer hem. Orkar inte ha världens ångest. Vill känna ett någorlunda lugn och kunna vara "normal" flickvän som pratar, ser en film UTAN att sitta och skaka av ångest och googla symtom på nätet.

 

Ataraxen har jag inte rört på jag vet inte när. Förra läkaren sa att jag kunde ta Sobril istället, och helt skippa Ataraxen eftersom jag inte tycker att den hjälper lika bra + att jag blir så himla trött dagen efter jag tagit tabletten. Fördelen med Ataraxen är ju att den börjar verka snabbare. Jag tog Sobrilen för 1,5 timme sen, och det är inte förrän nu jag känner att den börjar ge effekt.

 

Jag vill va frisk - jag vill va frisk - jag vill va frisk !!! Är det för mycket begärt ???

Ja då är jag nyss hemkommen från mitt andra möte med terapeuten. Kändes jättebra, FÖRUTOM att tiden går så fort, och det känns som man inte hinner med NÅNTING !! Fasen 45 minuter ?!?!?! Hinner ju knappt säga hej känns det som :( Jaja, nästa tid är den 25/3 sen lovade hon att se till att träffarna ska bli en gång i veckan. 

 

Gjorde vi idag då? Tja, "session 2" som hon kallade det. Vi pratade om dagsläget, hon ritade upp så att jag fick se vad mitt "beteende" leder till. Såhär såg det ut:

 

Situation: Går på toa och känner att magen inte är som den brukar.

 

Tankar: Jag kommer dö ! Jag har tarmcancer !

 

Känslor: Dödsångest !

 

Kroppsliga tecken: Ökad puls, börjar skaka, får otäcka "ångestilningar" i kroppen.

 

Handlingar: Skyndar mig till datorn, googlar symtomen.

 

Konsekvens: Ångesten ökar eftersom googles resultat blir tarmcancer och massa annat farligt.

 

Med detta ville hon visa mig att jag själv ökar på min ångest genom att söka information om mina symtom. Jag kan förstå henne till viss del, men emellenåt blir jag ju faktiskt lugnare av att googla. Jag hittar ju även ofarliga alternativ, men sen tror jag alltid att det värsta har hänt mig.

 

Sen fick jag träna på mindfulness. Gick sådär. Jag ska öva hemma. Att om så bara för EN MINUT kunna släppa tanken på sjukdom, det skulle göra mig fantastiskt glad. Som det är nu så finns de tankarna 100% i mitt huvud hela min vakna tid. Tänk att kunna stanna upp i nuet och bara tänka på sin andning en sekund eller två. För mig känns det nästintill omöjligt, men jag ska ge det en chans. 

 

Men sen är jag ju så övertygad om att jag är sjuk. Men jag kanske kan lära mig leva med den tanken, och kunna lägga den åt sidan och leva så normalt det går. Att leva med en dödlig sjukdom.

 

Igår tog jag inga Sobril. Känner mig nöjd. Inte idag heller, men klockan är ju bara 11. Hoppas och önskar att jag ska klara mig utan idag med. Bläää för sjukdomar och ångest.

 

 

Igår blev det sammanlagt 3 x 5 mg Sobril. Tog en tablett på morgonen, men det hjälpte föga, så jag tog 2 till på eftermiddagen. Då blev kvällen skönare. 

 

Längtar tills i morgon. Ska träffa terapeuten i morgon. 9.15. Tänk på mig då !

 

Jag orkar verkligen inte mer. Men nu är det inte ångesten som är jobbigast... eller jo...eller nä... det är vetskapen om att jag har tarmcancer som är värst. Och den vetskapen GER mig ångest naturligtvis. Och då hjälper ingen terapeut i världen. Jag behöver läkare. Men jag vågar inte göra varken gastroskopi eller koloskopi. Tänk när dom ser med kameran i tarmarna att där är fullt med tumörer. 

 

Får vänta tills jag måste fara in akut gissar jag. Men då kanske det redan spridit sig så jag bara har några dagar kvar att leva. Så OM jag undersöker mig nu kanske man kan strålas och få cellgifter ?? Men alltså JAG KLARAR INTE ATT FÅ DET SVART PÅ VITT FRÅN EN LÄKARE !!!

 

Det är det första jag tänker på när jag vaknar, och det sista jag tänker på innan jag somnar. Jag tänker på dig när jag borsta tänderna, när jag äter, när jag jobbar, när jag är med barnen. Jag tänker på det ALL min vakna tid. Att jag har tarmcancer. 

 

FUCK

Tog först 5 mg... sen efter att jag varit ut på en kort promenad tog jag 5 mg till. Jag orkar inte. FAN !! Och inte är det bara magen som spökar. Nu känner jag mig trött i vänsterbenet igen. Blir så jävla rädd att det är en propp igen. Sist var det ju inte det. Jag for ju tack och lov in på akuten som gjorde på UL och tog blodprov och inget visade på en ny propp, men troligen kommer jag att bli lika orolig varje gång jag känner nått i det ben som en gång varit drabbat.

 

Jag har ju legat still i princip mer eller mindre i över 2 veckor. Det är INTE bra, och speciellt inte för mig som är fet. Det var därför jag tog en liten promenad. Hade inte ro i kroppen att gå någon längre sträcka, utan det blev bara ca 20 minuter.

 

Jag hatar att vara orolig JÄMT !! Jag hatar att vara rädd JÄMT !! Jag hatar att ha någest JÄMT !! Jag hatar att jag inte kan släppa tankarna på att jag kanske kommer dö snart, JÄMT !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

 

Helvetes jävla skit-ångest. 6 nu ungefär...

Fy fan vad sjuk jag varit. Feber, förkyld, trött... har kunnat hantera min ångest någorlunda, och det var inte förrän igår jag tog 5 mg Sobril. Tänkte först ta 10 el 15 mg, men jag tänkte att det är inte sååååå farligt utan jag testar med 5 mg och det hjälpte faktiskt.

 

Jag har inte haft några outhärdliga panikattacker eller extremt svår ångest, utan mer en malande oro mer eller mindre hela tiden. Jag är sååå övertygad om att jag har tarmcancer, och jag kan bara inte släppa dom tankarna.

 

Jag längtar till den 13 mars då jag ska träffa terapeuten igen. Inte för att jag tror at hon kan bota mig, men det ska bli så skönt att få prata med någon. 

 

Jag kan inte tänka på annat än cancer. FAAAAN, jag blir galen. Just ja, jag kan ju berätta VARFÖR jag tog Sobrilen igår. Förutom den malande oron som funnits en längre tid så högg det plötsligt till i ryggen, nere i svanken. Då blev jag livrädd och ville inte förstöra våran Melodifestivalmyskväll så jag smög ut i köket och tog Sobrilen. Rädslan ebbade ut tack och lov.

 

Sen har jag haft spänningshuvudvärk ca en vecka nu. Det skrämmer mig inte jättemycket, för det är tarmarna jag är mest orolig över. JAG VILL INTE HA CANCER !! Men vem fan vill det ???

 

Allt känns så jävla meningslöst. Alltså jag har inte tappat livslusten, tvärtom. Jag älskar att leva, men jag mår så jäkla dåligt. Jag är rädd hela tiden. Jag är svintrött. Jag orkar ingenting. Jag kan inte ta mig för någonting. Jag vill helst bara ligga hemma nerbäddad hela dagarna. Det är så mycket jag borde ta tag i. Borde göra. Men jag ORKAR INTE !! 

Hej ni få människor som läser detta. Jag är SJUK !! Alltså jag är PÅ RIKTIGT sjuk !! Jag har influensa eller nått liknande. Är inne på 5:e dagen med feber och hosta, och idag hoppas jag att det vänt för jag känner mig ytte-pytte lite piggare. Var på VC igår men lungorna lät bra trots att det hugger som knivar i bröstet när jag hostar, och CRP var <8 så det är alltså virus = finns inge motemedel utan måste väntas ut.

 

Ångesten då? Njae, den är det ganska lugnt med. Kanske för att jag har en "vanlig" sjukdom just nu. Klart jag är orolig, men än så länge är jag inom gränsen för vad som är normalt. Skulle febern dock hålla i sig längre än 6 dagar, DÅ kommer jag bli rädd. Typiskt för influensa är att man har feber 4-5 dagar, men kan känna sig trött och sliten upp till 2 veckor efteråt, så jag hoppas at jag följer den ramen.

 

Tråkigt nog var jag tvungen att avboka min tid hos min KBT-terapeut som jag hade igår. Men jag pallade inte gå dit eftersom febern låg på 39 grader. Har fått en ny tid. 13 mars... långt dit :( Men men, den som väntar på nått gott...

Igår ÄNTLIGEN vad dagen kommen. Som jag längtat. Jag hade ett möte med en helt ny människa, som jag aldrig träffat förut. En terapeut som arbetar med KBT. Jag var lite nervös innan eftersom mötet med den förra var mer eller mindre en katastrof. Kunde inte med den kärringen, och hon skötte sig så jäkla oproffsigt. Men igår... YEEEEY, jag kände på en gång att jag hade hittat rätt.

 

En fantastisk människa (tjej, lika gammal som mig!!) som jag klickade med på en gång. Jag kände att för henne kommer jag kunna prata om ALLT. Tyvärr blev mötet inte så långt, hon hae bara bokat in mig en halvtimme för ett "bedömningssamtal", men detta är ju bara början. 

 

Utifrån min journal och min berättelse som jag fick berätta lite kort ville hon ge mig en diagnos. Varför det var så viktigt för henne att få ett ord på varför jag är där fick jag förklarat med att hon då på ett bättre sätt kunde lägga upp en behandlingsplan, vilket låter logiskt i mina öron. Så än en gång, diagnos: HÄLSOÅNGEST och GAD.

 

Men det var ju ingen nyhet. Det visste ju JAG redan. Hur som helst, hon kändes helt underbar, och jag ser såååå mycket fram emot vårt nästa möte, som tyvärr inte är förrän om 2 veckor, men sen ska jag få gå 1 gång i veckan, och det känns ännu bättre.

 

Jag berättade att jag tror att jag är ett hopplöst fall, men hon förklarade så bra vad hon tänkte "göra med mig". I dagsläget fungerar min hjärna som så att jag hela tiden "ligger steget före", och använder mig av en försvarsmekanism, alltså jag går händelserna i förväg. Jag är alltid på spänn och undersöker och känner efter i min kropp för att hinna upptäcka farliga sjukdomar. SÅN ÄR JAG !! Eftersom jag varit såhär sen tidiga tonår, så menar hon att min hjärna är så totalt programerad på att alltid oroa mig INNAN jag blir sjuk, så måste jag "programera" om mig, dvs leva normalt, och inte tänka på vad som KAN hända, utan leva i nuet. 

 

Jag tror aldrig att jag kan "lära av mig" att INTE fundera på vilka sjukdomar jag har. I min värld låter det som en omöjlighet att vakna på morgonen, och bara tänka på "normala saker" och se fram emot en härlig dag. I min värld börjar man morgonen med att känna igenom kroppen efter knölar, om det gör ont någonstans. Kolla i spegeln om nya prickar/fläckar dykt upp, och sen ägna dagen åt att känna efter hur jag mår samt googla symtom som kan stämma in på mig.

 

Men HON tror stenhårt på att jag kan bli "frisk". Hon berättade att hälsoångest var jättevanligt, och att hon just nu behandlar över flera personer som "är som jag". Låter inte klokt. 

 

Men jag är desperat. Jag orkar inte må så här längre. Så jag griper som sagt efter allt. Jag hoppas hon har rätt. Fastän jag är skeptisk... 

 

Hur som helst, jag mår tillfället bättre. Inga tydliga fysiska symtom = väldigt lite ångest. Bara den "vanliga" malande oron, men inget jag inte kan hantera eller behöver ta Sobril mot i alla fall.

Jag mår ganska okej. Hallå fattar ni? I torsdagskväll redan kände jag att jag "var på väg åt rätt håll". Konstigt hur man kan känna så. Känner mig bättre i magen *puuew* och ångesten har varit väldigt väldrigt lindrig för ovanlighetens skull. Men såg det inte ut så här sist också? Var skitdålig ca 2 veckor, innan det vände till det bättre.

 

Jag orkar inte må dåligt längre. I morgon ska jag äntligen träffa en KBT-terapeut. Håll tummarna att det kommer gå bra. Sen har jag anmält mig till en studie ang. självhjälp mot hälsoångest. Blev uppringd i fredags och fick prata med en oerhört trevlig och förstående karl (psykolog), som ställde över 100 frågor. Nu är det inte ens säkert att jag kommer med i studien, men jag hoppas verkligen det, och jag skulle få svar oavsett inom ett par veckor.

 

Jag griper liksom efter allt just nu. Jag har börjat äta sundare (matlusten är tillbaka!!) och nu jäklar måste jag få fason på min psykiska hälsa. Ja BÅDE fysiska och PSYKISKA. Är fortfarande övertygad om att jag har cancer, men ångesten och paniken tar inte över just nu. Jag KAN faktiskt fokusera på annat. Ta hand om min familj, laga mat, jobba m.m. 

 

Men oron finns naturligtvis. Nu blir det lite ångest för ångesten... hur länge ska jag få må bra? När kommer nästa period? Uscha... ja det lär ju komma när jag får ett nytt fysiskt symtom... som vanligt.

 

Men som sagt, för tillfället mår jag okej. Inte toppen, men hyfsat, och det räcker gott åt mig. I alla fall för stunden.

Har inte orkat skriva. Det beror inte på att jag har mått bra, utan snarare tvärtom. Bläää, känner mig alldeles ur form. Jag fick ju i alla fall provsvaren över telefon, och dom var normala.Jahapp...trodde jag skulle bli lugn och må bättre, men icke. Leverproverna var utan anmärkning, och alla "vanliga" blodprover är bra. Ändå är jag helt övertygad om att jag är sjuk. Tarmcancer visar ju sig inte på sånna prov. Och gastroskopi/koloskopi vågar jag inte. Då får man ju svart på vitt att det sitter en tumör där :(

 

Tog inga Sobril varken igår eller förrgår. Men idag, alldeles nyss tog jag 5 mg. Jag har sån sjukt orolig känsla i kroppen. Usch och fy. Allt känns jobbigt. Jag MÅSTE verkligen handla, men jag tar mig inte till affärn. Visst, jag har bil, jag har pengar, jag har tid. Men jag orkar inte. Rent fysiskt är jag inte speciellt trött. Känner mig mer på helspänn, "upp i varv", men i hjärnan. Orkar inte tänka.

 

Allt som jag tyckt varit lättsamt och roligt förut, känns bara jobbigt och tråkigt. Vill inte handla, vill inte laga mat, vill inte städa, vill inte fixa iordning mig. Skulle helst av allt bara vilja lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet.

 

Ganska nyss så renoverade jag hemma, men bara tanken på att ens byta en gardin får mig att må dåligt. 

Jag mejlade faktiskt en privat psykiatriklinik idag. Tänkte att om man betalar för sig kanske man kan få en tid snabbt. Primärvården är ju världens segaste. Men jag har inte fått nått svar... så jag lär väl få härda ut till måndag. Inte för att jag vet vad jag egentligen förväntar mig av besöket då, men jag känenr ju hela tiden att jag orkar inte må så här mer, jag måste få hjälp.

 

Idag har jag huvudvärk också. Tog 2 Treo. Men dom har inte hjälpt. Ska snart iväg och skjutsa barnen på träningar. Bara att bita ihop och se glad ut. Jag busar och skojar med barnen, så dom inte ska misstänka nått. I deras ögon är jag tack och lov fortfarande en glad och fjantig morsa som gör pinsamma saker. 

 

Jag vill leva !!! Jag vill må bra !!! Jag HAR ju ett bra liv... så VARFÖR mår jag piss å helvete ??

Kände av ångesten redan när jag vaknade. Bådar inte för en bra dag. Har lite ont i höger sida, bak på ryggen under revbenen liksom. Å N G E S T... R Ä D S L A... Tog en Ipren... och tog nyss 5 mg Sobril. Hoppas klara med med en Sobril idag, men vi får se. Det är ju bara förmiddag än så länge. 

 

Så jävla rädd för cancer. Tänk om det är en tumör som ligger och trycker där inne. F A A A A A A A A N !!!!!!

 

Ångest ca 5-6 nu... HATAR DET !!

Första dagen mer än en vecka som jag INTE behövt ta någon Sobril eller Atarax. Och klockan är snart 20, så jag gissar att jag kommer klara dagen. Har mått ganska okej. Mitt läkarebesök igår gjorde nog susen, fastän jag funderar väldigt mycket över vad leverproverna kommer visa. Ingen ohanterbar ångest idag i alla fall. 

 

Läkaren sa föresten igår att jag kan skippa Ataraxen, om jag tycker att Sobrilen funkar bättre. Han skrev ut en förpackning till (kors i taket) men det beror nog på att jag bara har 5 mg + att jag senaste fick utskrivet var i maj. Så ingen knarkarvarning här inte. 

 

Hade ingen matlust på hela förmiddagen, men åt ändå lite pannkaka med barnen. Sen blev jag riktigt sugen och åt rester från igår + ett gäng chokladbollar som barnen bakat. 

 

Imorgon fyller jag år. Önskar mig inget annat än att få vara frisk och mår bra.

Mådde ju någorlunda okej i morse, men ganska snabbt kom ångesten som ett brev på posten och tog tag i mig. Blev 2 x 5 mg Sobril för att klara av att jobba. Kände att nu orkar jag inte längre. Jag ringde VC och ville boka en tid, men som vanligt fanns det inga tider att få samma dag, men jag hade lite tur för hon som jag pratade känner mig pyttelitegranna, och vet om lite av mina problem, och jag sa till henne att jag gör vad som helst, bara jag får träffa en läkare, för jag står inte ut längre !!! 

 

Då plötsligt "hittade hon" en tid 14.30 hos en läkare som jag skulle få träffa !!! WOW !!!!

 

Sambon skjutsade dit mig, och jag fick träffa samma läkare som höjde min medicindos förra gången. Denna gång gillade jag honom bättre. Det kändes som han tog mig på allvar, och ville vara till hjälp. Jag berättade om min "klumpkänsla" under höger revben, och han klämde och kände, tryckte, knackade och lyssnade. Fin puls, bra ljud, och levern kändes normal, INTE förstorad. Puuuew !!! Sicken lättnad. 

 

Pga min oro tyckte han att jag ändå skulle kolla mina levervärden. Han gick in i min journal och trots att jag lämnat flera blodprov tidigare så har aldrig någon gjort leverprover !!! Så jag ska in på måndagmorgon.... känns sådär... bra att göra det, men fan i helvetes jävla skit om dom visar nått !!! Tänk om proverna visar att jag har levercancer.... eller nån annan farlig sjukdom.... HELVETE !!!

 

Har inte haft någon matlust på hela dagen. Har inte ätit nått, förrän nu (20.00 på kvällen). Lagade mat till familjen, och när jag väl började äta var det gott, men suget fanns aldrig :( Hade lika gärna klarat mig utan mat... men det vågar jag inte.

 

Tog en till Sobril 5 g förut... ser fram emot en lugn kväll...

 

 

Tänkte må bra IDAG... som alla andra dagar. Ska försöka lyckas för en gång skull. I förrgår tog jag ju 3 x 25 mg Atarax, och jag gissar att det var anledningen till min enorma trötthet igår. Jag var som en zombie, och låg mest och sov och vila hela dagen. Fastän jag vet att trötthet KAN vara en biverkning av Ataraxen fick jag ångest och rädsla över min trötthet. Cancern som gör mig så trött !!! 

 

Pallar inte med tröttheten en dag till, så jag tog ingen Atarax igår istället 2 x 5 mg Sobril.

 

Vad jag har förstått så är 5 mg Sobril ytterst låg dos. Har ju ändå tagit 1-2 tabletter nästan varje dag senaste veckan, och börjar bli orolig för att bli fast... men jag hoppas och tror att det inte ska gå så snabbt + att jag har så låg styrka på dom små pillrena.

 

Dum i huvet som jag är så åt jag massa mackor, och sen choklad sent igår kväll. Jag var inte hungrig, men så jäkla rädd över min viktminskning. Tänkte att OM jag ändå går ner i vikt fastän jag trycker i mig massa skit då ÄR jag verkligen dödssjuk. Vägde mig i morse... + 1 kg. Puuuew.

 

Helt sinnessjukt egentligen. Jag som år efter år kämpar med min övervikt, blev nu glad när jag gått upp. Ska dock ta tag i min viktminskning igen genom att följa viktväktarna. Lyckades bra förra året och minskade drygt 10 kg. Sen har jag stått still men tänkte gå ner 10 till detta år.

 

Men vad fasen jag rör ju mig inte. Jag vågar inte motionera. Tänk om jag dör när jag är ute och går? Vi som bor på landet, ingen skulle hitta mig om jag gick i skogen här ensam. Och tänk om det sliter så på mitt hjärta av min dåliga kondition att jag bara kolapsar?! Jävla onda spiral.

 

Peppar peppar så känns det yttepytte lite bättre idag. Men så är klockan inte ens halv åtta på morgonen heller. Ska snart in och jobba. Blääää... VILL INTE MÅ DÅLIGT !!!! Har fortfarande klumpkänslan i höger sida. FÖRSVINN !!!! Om det skulle försvinna skulle min ångest också göra det. För den här gången i alla fall.

 

Ångest ca 3 (än så länge)

Bestämde mig att vara ledig idag. Fördelen med att vara egen företagare. Att själv bestämma sina arbetstider.

Det blev sammanlagt 3 x 25 mg Atarax igår. Ingen Sobril. Somnade på soffan när jag och sambon låg och sov en film, och har sovit konstant tills jag blev väckt av telefonen strax efter 9 i morse.

 

Ställde mig på vågen... har gått ner drygt 4 kg... jättebra, med tanke på min övervikt och att jag skulle behöva gå ner 30 kg, men vad fan jag har ju ätit!! Fastän jag inte har någon som helst aptit har jag tvingat i mig mat. Ändå går jag ner i vikt?? Tarmcancern såklart. Man rasar i vikt av cancer i tarmen. Då fick jag än en gång svart på vitt att det är den diagnosen jag har.

 

Jag VILL gå ner i vikt, men inte pga att jag är sjuk!! Blir så jävla livrädd. Och igår åt jag ovanligt mycket. Och inte nyttigt heller. 2 x kinamat. Stekt ris till lunch, och ris, sötsur sås och friterad kyckling på kvällen. Ändå minskar jag i vikt. Det ÄR inte normalt. I "vanliga fall" har jag skitsvårt att gå ner i vikt. Minsta lilla "fusk" ger mig ett plus på vågen, och fastän jag kämpat med Viktväktarna lyckas jag gå ner max 1 kg i veckan, och då är jag stenhård, inget fusk eller onyttigheter.

 

Nu har jag inte rört på mig överhuvudtaget. Och jag har ätit massa onyttigt. Och så går jag ner i vikt!!! FAAAAAAN !!!!!!!! Helvetesångest 7-8 ungefär.... F U C K !!

Tog en 5 mg Sobril igår också... så sammanlagt blev det 25 mg Atarax, och så den pyttelilla Sobrilen. Idag har jag tagit 25 mg Atarax... får se om jag fixar dagen utan nått mer. Ibland känns det bättre i magen, men jag känner ändå att något inte är som det ska. Fortfarande totalt aptitlös. Det skrämmer mig så sjukt mycket. Kollade tempen men har ingen feber. Känner mig ine fysiskt sjuk i övrigt, mer än lite efterdyningar av dunderförkylningen. Så nu lider jag av "otäck klumpkänsla i höger sida av magen" och kraftig ångest över detta. 

 

Morgnarna, förmiddag och dagarna är värst. På kvällarna känner jag mig lite, lite lugnare. Konstigt. Men det kanske är för att jag är nära till att få sova och glömma bort all ångest, och så har jag ett litet hopp om att dagen som kommer ska kännas bättre. Men så vaknar jag, och känner hur ångesten sköljer över mig. Jävla skitkänsla!

 

10 feb ska jag träffa en KBT-terapeut, och jag ringde i förrgår men kom bara till en telefonsvarare. Lämnade ett meddlande och ville att hon skulle ringa upp, men ingen har ringt :( Vill ha en tidigare tid, orkar inte vänta 2 veckor till... men så är det väl...en evig väntan...

 

Dagens mål är att få tillbaka hungerkänslan... och slippa ta nån mer medicin. Önska mig lycka till. Kommer toligen inte att lyckas ändå...

 

Ångest 7 ungefär...