helvetesangest.blogg.se

Känner att jag för min egen skul måste börja skriva ner min livshistoria. Varför mår jag som jag mår? Vad har egentligen hänt under mitt liv? Skönt att få det nerskrivet.

 

Jag har haft dessa problem i stort sett så länge jag kan minnas. När jag var liten var jag ofta rädd för att bli sjuk, och jag tyckte läkare och vårdcentraler var otäcka. De RIKTIGA problemen, dvs när jag utvecklade ångest över min oro för sjukdomar, började när jag var 18-19 år ungefär tror jag. Då hade jag levt ett vilt partyliv och haft ett uselt förhållande (fick stryk dagligen). 

 

Hade alldeles för många "förhållanden" (för en kväll är väl mer uppriktigt). Skyddade mig inte, och började noja för HIV m.m. Flyttade sen till en kille på en annan ort, men jag var aldrig kär i honom. Jag t.o.m. skämdes för honom, men jag såg honom som en räddning på nått vis. Att komma från mitt gamla liv. Ganska snabbt gjorde jag slut och skaffade mig ett eget boende. Tror jag var 19, 20 nånting då. 

 

Minns att jag började må ganska dåligt där och då. Jag kände mig trött, sjuk och kunde knappt kliva ur sängen vissa dagar. Lyckades få ett jobb som jag trivdes med, men en dag märkte min chef att jag inte mådde bra, så han kontaktade en kurator och bokade tid åt mig. 

 

Minns att jag satt hos kuratorn och berättade att allt kändes meningslöst. Att livet var skit. Fick där och då utskrivet antidepressiva för första gången. Efexor. Var livrädd när jag skulle börja med tabletterna, och jag blev informerad om att man kunde må riktigt dåligt de första veckorna innan kroppen vant sig. Och det var verkligen sant. Mådde så in uta helvete dåligt. Minns att jag ringde en av mina äldra arbetskompisar, som jag hade berättat om mitt mående för, och hon tröstade mig och sa att det skulle gå över. Sen kommer jag inte ihåg hur länge jag åt dom där tabletterna. Tror inte att dom hjälpte så mycket. Några månader kanske, men sen bestämde jag mig för att sluta.

 

Ville än en gång byta stad, och "börja på nytt". Fick jobb i min gamla hemstad, så jag flyttade och skaffade lägenhet. Mådde toppen. Jag tog tag i vikten, blev ganska smal, fick massa nya vänner, hade ett superroligt arbete och fin lägenhet. Träffade en kille på mitt jobb som jag flyttade hem till. Det var ett bra förhållande, men någonstans kände jag att det här är INTE mannen i mitt liv, men "han får duga så länge". Började må dåligt igen. Rädslan för att jag var sjuk började komma mer och mer. Pratade ganska öppet med min kille om detta, och en dag när han kom hem berättade han att han kontaktat en läkare, och psykolog som han ville att jag skulle träffa.

 

Jaja, jag ger det en chans tänkte jag, så han skjutsade dit mig, och det gick jättebra. läkaren lyckades övertala mig om att testa mig för alla sorters sjukdomar. HIV och allt annat. Han tog massor med rör med blod för att göra en grundlig genomgång av min kropp, som jag då trodde var döende.

 

Väntan på svaren var fruktansvärd, men det var en fantastisk känsla när jag fick provsvaren hemskickade. Han hade skrivit en lapp till mig som jag minns än idag. "Du är lika frisk och vacker inuti som utanpå". 

 

Han ville dock att jag skulle börja med antidepressiva igen, men jag var tveksam eftersom jag mådde så dåligt sist. Det hade precis kommit en ny SSRI-medicin som hette Zoloft (välkänd idag) som knappt skulle ha några biverkningar, och den ville han testa på mig.

 

Jag började med Zoloften, och jag tror att jag blev bättre om jag inte minns fel. Tror att jag åt 25 el max 50 mg då. 

 

I samma veva som jag började må bättre träffade jag äntligen MANNEN I MITT LIV. Jag visste det samma sekund som jag såg honom. Tack och lov kände han samma sak, så det var bara att göra slag i saken och göra slut med dåvarande killen, och flytta hem till nya. Ja, jag var "tvungen" att flytta eftersom hade bodde 80 mil från mig. Jag sa upp mig från jobbet och tog mitt pick och pack och flyttade. Alla tyckte jag var galen, men samtidigt så var de flesta vana vid min spontanitet och impulsivitet.

 

Jag fortsatte med mina Zoloft, tills dagen då jag blev gravid med vår förstfödda dotter. Vågade inte riskera att något skulle hända med fostret, så det var bäst att sluta.

 

Var väldigt orolig under graviditeten. Att jag skulle dö, eller att barnet skulle dö. Men allt gick bra. Jag mådde bra när hon var född. Blev ganska snabbt gravid igen, med vårt andra barn, så jag började aldrig med Zoloften igen. Men någonstans i mitten av graviditeten började jag må så dåligt och fick massa panikattacker så då vände jag mig till VC och fick Zoloft utskrivet igen, och garantier (?) om att det inte skulle påverka bebisen. Även denna förlossning gick bra, och jag fortsatte med mina Zoloft. Minns att jag gjorde några uppehåll, för att slippa ta tabletter hela tiden, men ångesten blev då bara värre så det slutade alltid med att jag började igen.

 

Tack vare VC så fick jag komma i kontakt med en psykolog på sjukhuset, som jag gick hos närmare ett år. Han var helt fantatisk, och det kändes jättebra att gå hos honom. Det jag lärde mig där, var att hantera min ångest och mina panikattacker. Han lärde mig att man inte alls kunde dö av en panikattack, vilket gjorde det lättare för mig att acceptera min ångest. Han sa att när ångesten kom smygande skulle jag inte streta emot. "Se det som en våg som söljer över dig. Det är värst i mitten, men sen ebbar den ut och försvinner". Ja precis så är ju en ångestattack. Jag kände när paniken var på väg att "ja men kom då, men skynda dig att ge dig iväg igen" och det fungerade faktiskt.

 

Blev gravid igen, och denna gång fortsatte jag med Zoloften. Graviditet och förlossning gick bra. Stolt mamma till 3 fantastiska barn <3 Livet på topp !!

 

MEN, så eskalerade det igen... jävla skitångest börjar komma tillbaka. Tar kontakt med VC som då ber mig att öka dosen. Till 100 mg. Funkar inte, så jag får höja till 125 mg. Funkar inte heller så jag höjer till maxdos, 200 mg. 

 

Å här är jag nu. Sämre än någonsin, trots högsta medicindosen. 

 

Men det är ju så jäkla svårt det där. För nu är jag ju inte "bara sjuk i ångest", utan även full med cancer, als och massa annat. Och mot DET hjälper inte Zoloft. Gaaaaaaah, vad ska jag ta mig till !!!! Blir galen !!!

 

Tror jag har gått med detta så länge att det är kört för min del :(