helvetesangest.blogg.se

Igår var jag utan internet största delen av dagen så nån bloggning gick inte. Hur mår jag då? Ja, det värsta har lagt sig, men jag är inte fri helvetesångesten tyvärr. Tar mina mediciner varje dag. 120 mg Sertralin och Atarax 125 mg 3 ggr dagligen. Tog 1/2 Sobril igår... Annars har jag inte rört någon.

 

känner mig fortfarande "besvärad" i benet. Inte jätteont men en obehagskänsla som ibland värker och bränner. I morse höll jag på att få en panikattack. Jag tyckte inte att jag hade någon puls!! Skitäckligt alltså. Fick för mig att jag höll på att dö, men på något vis tog jag mig ur den värsta attacken och hittade tillslut pulsen i handleden. 

 

Förutom skelettcancer oroar jag mig för att kroppsåulsådern ska brista... Stroke...hjärtinfarkt... M.m.m.m.m.m.

 

idag när jag sminkade mig kände jag att jag hade ont i ansiktet, på ena kindbenet typ. Fick direkt ångest och var säker på att jag fått en tumör, men tack och lov kom jag ganska snabbt på att jag råkade tappa ett glasspaket i ansiktet (!!!!!) igår, så då kunde jag släppa den rädslan.

 

ångest ca 2-3, hela tiden. Ibland rusar det iväg till 5 ungefär, men peppar peppar har jag inte känt nått över 5 på min egna skala på några dar nu...

 

Nyss inkommen från en kort promenad. Tvingade mig ut för jag kände att jag sitter inne för mycket. Jag sov så otoligt länge idag. 13 timmar !!!!! Förmodligen en kombination av Ataraxen och min kropp som skriker efter vila, lugn och ro. Vaknade hungrig och gjorde frukost på en gång (då var klockan nästan 11.30)

 

Har tagit 2 Atarax idag. Hanterbar ångest, 3-4 ungefär, men en pirrande oro i kroppen HELA tiden!! Har som "mål" att inte ta nån Sobril förrän på tisdag, då vi ska flyga. Håll tummarna att jag klarar det. 

 

Jag förstår dom här människorna som mår riktigt, riktigt dåligt, och säger att om inte tar sig ur sängen på morgnarna. Nu gör ju jag det, men ärligt talat känns det som om jag bara skulle vilja dra täcket över huvudet och ligga hela dan. Jag vill inte träffa folk, jag vill inet göra någonting. Bara vara ifred. Jag ser inte fram emot resan för fem öre. Det känns bara jobbigt och oroväckande. Jag vill bara sova tills allt är bra igen. Men när blir det?

 

Blir det någonsin bra?

Har känt mig konstig idag. Ångest 3-5 hela dagen, men inga panikattacker och jag har tagit sammanlagt 2 Atarax idag. Ingen Sobril. Jag fick ordinerat 1 tablett 3 ggr dagligen, men jag tror inte jag tar den tredje, känns inte som jag behöver. Har kunnat hantera ångesten idag, även om den finns där hela tiden. Jag kan inte släppa den en sekund. Oron för cancer är så extrem... faaaaaaaan. Jag vill inte ha bencancer. Jag vill inte ha NÅN cancer. Jag vill bara vara FRISK !!!

 

 

Började dagen igår med att ringa och boka in en tid hos privatläkaren, men jag kände mig inte nöjd med samtalet då jag upplevde att sköterskan var nonchanlant och ointresserad av att ha mig som patient. Strax därefter ringde (kors i taket) läkaren från Söråker, och meddelade att mina blodprover var helt normala. Jaha...vad missade dom nu då tänker jag på en gång...

 

Sen pratade vi även om det psykiska. Han skrev ut en till medicin som jag ska använda tillsammans med mitt nuvarande Sertralin, nämligen Atarax. Sen fick jag även Sobril utskrivet, fast en förpackning och med endast 5 mg. Känns skönt att ha lite "backup" nu måste jag säga.

 

Hur som helst, jag ska på återbesök om ca 1 månad, och mår jag fortfarande dåligt blir det remiss till psykiatrin. Ska även kombinera min medicin med KBT-behandling...

 

Kände mig som sagt inte nöjd alls med bemötandet hos privatkliniken,så jag tog beslutet att fara in på akuten igår vid lunchtid. sagt och gjort, for dit, bokade av mitt besök hos privata, och hoppades nu bli tagen på allvar och få mitt ben riktigt undersökt eftersom det är en stor orsak till min oro.

 

Och mycket riktigt. Fick ganska snabbt träffa supertrevliga sköterskor som tog emot mig och gjorde en första undersökning samt även tog det efterlängtade blodprover D-dimer, som kan utesluta blodproppar. Fick sen vänta ett litet tag, inann jag blev kallad till läkare som gjorde en grundlig undersökning av benet. Han mätte, klämde och kände, opch tyckte inte alls att det verkade vara en ny propp på g, och fastän blodprovet snart skulle visa resultat så ville han göra ett ultraljud av benet för säkerhets skull. Puuew, ÄNTLIGEN !!

 

Det hela gick ganska fort, vips så var jag på ultralud och där kunde även den läkaren konstatera att det inte fanns någon propp. Sen var det väntan igen, och så fick jag träffa läkare igen som bekräftade både blodprov och ultraljud att det såg bra ut. Kändes skönt, men samtidigt så är jag fortfarabnde orolig för bencancer. Läkaren sa att det lät högst osannolikt, men sånt funkar som sagt inte på mig.

 

Kände mig ändå ganska nöjd och kan nu släppa oron om propp ialla fall. Men nu är det cancer som spökar, och sånna tumörer kan man bara se på röntgen och det ville han inte göra.

 

For till Apoteket och hämtade ut mina nya mediciner, tog en Atarax på en gång, och jag tror jag blev lite lugnare. Har sovit gott i natt, men var dödstrött i morse.

 

Tog ½ Atarx tillsammans med Sertralin i morse. Känner mig okej. Ångest 3 ungefär. mitt vänstra ben känns fortfarande ömt och tungt, och jag försöker intala mig själv att det är posttrombotiska symptom som spökar. Det vill säga att det är pga proppen jag haft som det inte känns som det ska.

 

Hoppas och önskar så innerligt att jag ska få må bra. Det är så sjukt jävla jobbigt det här att ingen kan förstå.

 

 

Orkar inte blogga idag. Gör det i morgon istället. Har iaf fått svar på blodproverna, och allt är normalt (?!) och jag har fått mitt ben undersökt, och det är ingen propp. Bra nyheter... men ändå inte. Vad är det då??? Skriver som sagt mer i morgon...

Klockan är över 20, och jag har överlevt dagen utan Sobril. Möjligen har ångesten minskat något, jag vågar knappt känna efter. Jag är väldigt orolig inför morgondagen. Jag jobbar i morgon, men har sett till att Henrik följer med mig så han kan täcka upp när jag ska till läkaren, om jag nu får tid !!! Jag väntar också på ett brev från läkaren i Söråker. Det skulle tydligen kommit fram i fredags, men det kom aldrig nått då, så då räknar jag med att det kommer i morgon. Tror att det är mina provsvar. Hur jävligt känns inte det då???????

 

Hur fan ska jag våga öppna brevet? Tänk om det står att dom hittat massa avvikelser och farligheter. Jag kommer dö !!!! Skriver dom sånt i brev?? nån som vet??? När jag pratade med cp-sköterskan sist på Söråkers vc så sa hon nämligen att ett brev från läkaren var skickat till mig. Men hallååå, klump i magen eller?!?!?! Vågar han inte ringa??

Vad kommer jag få veta? Kommer jag få min dom?

 

Ska se på film nu, och hoppas kunna somna. Är glad att jag klarat mig utan Sobril. Har alltså INTE blivit beroende.

Klockan är drygt 15.30... har INTE tagit nån Sobril (heja mig). Jag tog aldrig någon skogspromenad men jag har varit ute ett par timmar och sedan hållt mig sysselsatt med städning inne. Mår sådär. Har en extremt stressig och nervös ångestkänsla i kroppen, pulsen är hög och jag är lite darrig. Jag SKA klara mig idag !! Ska snart tvinga i mig lite mat. Bläää, har verkligen ingen aptit alls idag.

 

Vill bara att det ska bli kväll. Vill sova gott och vakna upp i morgon, ringa och få en tid hos privatläkaren. Få HJÄLP helt enkelt !!! Tror att jag stressar upp mig ännu mer nu eftersom vi reser utomlands om en vecka. Jag måste ha fått hjälp innan dess. Kan ju inte fara till Paris och må såhär. Får jag ingen tid i morgon kommer jag fara in till akuten.

 

Det har jag bestämt! Jag pallar fan inte mer. Varje dag är en plåga... Ångest 5-6 nu ungefär...

Hade en lugn och skön kväll igår. Alltså på kvällarna mår jag som bäst. Satt uppe till över tolv och kollade på tv. Sov som en prinsessa till 10.30. Har snart varit vaken 1½ timma. Ingen tablett (än) förutom 100 mg Sertralin som jag som sagt alltid börjar dagen med, och har gjort i typ 17 år eller vad tusan det är.

 

Funderar över dagen. Har bara ETT MÅL, och det är att INTE ta någon Sobril. Tror jag ska ta med hundarna och ta en promenad i skogen. Själv...eller med barnen. Jag vet inte. Självklart finns oron om att jag kommer få en hjärtinfarkt om jag beger mig ut ensam... men jag har ju mobilen med mig. Och jag antar att jag blir saknad om jag är borta mer än en timme.... få se hur jag gör.

 

Tack till er två som mejlat ang. er ångest. Hur jävligt det än kan låta, så är jag glad (missförstå mig rätt) när jag får läsa om andra som gått igenom samma skit. Då vet jag att jag i alla fall inte är ensam. Och att det kanske tom går att ta sig igenom. 

 

Den äckliga nervösa oroskänslan ligger stadigt i kroppen... hoppas kunna ligga som högst på denna nivån jag gör nu. Kanske ångest 5 nu ungefär...

 

Håll tummarna att det stannar så... lär väl blogga senare... JAG VILL INTE MÅ SÅ HÄR !! JAG VILL INTE MÅ SÄMRE !!!!

Skitdag idag igen... ville verkligen må bra när jag vaknade i morse, och ett tag trodde jag att jag skulle få göra det. Men inte då... bara ett litet tag efter att jag klivit upp kom äckelångesten över mig igen. FAAAAN !!!! Tog 10 mg Sobril, och sen har jag sysselsatt mig med att fara in på butiken en sväng, vi for å handla och lämnade barnen hos kompisar. Kändes mittemellan. Ångest 5 ungefär. Inte bra, men inte det värsta. Kära svärmor kom och pratade och jag fick ytterligare 6 tabletter av henne. Så nu har jag 60 mg, eller rättare sagt 50 mg kvar, för jag tog nyss en till, så även idag har det blivit 20 mg. Jag orkar inte annars. Jag kan inte leva.

 

Nu känns det något bättre. Kanske 4 på ångestskalan. Tror inte den sista tabletten börjar verka riktigt än. Brukar ta en tim ungefär innan full effekt uppnås. Är så glad att jag kan prata med svärmor om mina problem. Sen finns det ju några till, men nu får ju läsa här. 

 

Jag känner att jag behöver höra hur andra har det. Finns det någon som har känt/känner som jag? Känner mig jävulskt ensam. Och jag är så jävla rädd att jag håller på att bli ett riktigt psykfall :(

 

Jag har nyss lagat en riktigt god middag. Har NOLL matlust, men jag tvingar i mig. Fastän jag skulle behöva svälta för min vikts skull, så vet jag att det inte är nån bra idé när man inte mår bra. Så äter, det gör jag. Fast inte med glädje som jag brukar, utan för att jag måste.

 

Längtar till måndag. Klockan 08.00 är det jag som ringer privatkliniken. 

20 mg Sobril har jag tagit idag. Högsta dosen någonsin. Ändå mår jag inge vidare. Kommer INTE ta nån mer förrän tidigast i morgon om det behövs, men det skrämmer mig att ångesten är såpass starkt trots så mkt Sobril. 

 

Jag har jobbat hela dagen, och det har väl varit sådär. Henrik har varit med mig hela dagen, så vi har jobbat tillsammans tack och lov. Annars skulle jag inte fixa det. Sen har vi haft en extremt hekstisk dag, men massor av kunder och fullt upp hela tiden. Jag ringde privatkliniken i morse, men nähä - dom hade STÄNGT idag för att det var "klämdag" :( Ringde Söråkers VC, som jag numera börjar ledsna på ännu mer, men blev än en gång väldigt nonchalant bemött. Jag förklarade att jag måste ha hjälp NU, men sköterskan förklarade att det inte fanns någon tid för mig. Jag sa också att jag både mejlat, läst in meddelande och ringt till läkaren jag varit hos, men hon förklarade att han har inte tid att ringa upp förrän tidigast nästa vecka !!!!

 

Jag förklarade att jag nöjer mig med om jag bara får prata en minut eller två, men då svarade hon lite snäsigt "sådär säger alla".Besviken la jag på luren, och insåg att jag kommer inte få nån hjälp. Jag behöver hjälp NU !!!!!

 

Nu återstår bara akuten, men näe...dit vill jag inte :( Med svansen mellan benen ringde jag min kära svärmor och berättade allt, och frågade om kan kunde få låna fler Sobril av henne, tills jag fått någon egen medicin. Snäll som hon är så ska jag få komma och hämta en karta i morgon, och fastän jag vet att hon litar på mig så förklarade jag att jag minsann inte tänkte överdosera eller ta tabletterna i annat än nödfall. Vad skulle jag göra utan henne ?!?!

 

Nu hoppas och önskar jag att jag får må bättre i morgon... vill inte ta nå piller för att överleva dagen. Känns så jävla jävligt !!! 

Det är eftermiddag och jag somnade nyss på soffans medan vi kollade på en dålig film. 

Jag som aldrig sover på dagarna. Har tagit 10 mg Sobril idag igen!!! Kanske beror de på det?? Tänk om jag blivit tablettberoende? Jag har bara 3 tabletter kvar nu à 10 mg, så jag måste hushålla tills jag får egna. Känns pinsamt att be svärmor om fler, men måste jag så hoppas jag hon har hemma. Ingen annan som vill donera lite knark till mig? Nä skämt åsido, det har blivit min livlina måste jag säga. För att helt enkelt överleva dagen.

 

jag vet att några av er som läser ohörd också har tampats med ångest. Hur gör ni? Tar ni medicin? Jag känner verkligen att jag inte kan leva utan just nu. Jag ökade ju min Sertralindos med 25 mg, men har inte märkt ett uns skillnad. Har mejlat läkaren jag träffade sits och bett han ringa upp mig så jag hoppas jag får ett samtal i morgon. Sen hoppas jag som jag skrev tidigare att privatkliniken hör av sig också. Jag måste verkligen göra nått åt denna skit för jag orkar inte må så här. 

 

Vad är det då jag vill? Jo min allra högsta dröm är att jag ska få göra alla undersökningar och att läkarna ska säga att jag är frisk. Då kan jag själv bearbeta min ångest, det svär jag på. Min näst högsta önskan är att jag ska ha nått lindrigt fel, som går att bota, som jag kan få medicin mot och bli frisk.

 

det sista är det jag fasar över. Att jag får ett cancer/ALS/annan dödlig sjukdomsbesked. 

 

Jag är så rädd för det sista alternativet. Hur ska jag berätta för mina barn? Hur ska jag orka vidare? Hur ska det gå till rent praktiskt med alla saker? Fattar ni att jag går och bär på detta 24/7, utan minsta överdrift!! Det tar nått jävulskt på mina krafter.

 

 

 

Har sovit gott i natt. Blev väckt runt 9 och till en början kändes det mesta okej. Knappt ingen ångest och benetkände jag inte av. Men ack vad jag bedrog mig. Den dovt molande värken i vänsterbenet är tillbaka, och tankarna på skelettcancer går inte att släppa. Försöker tänkta förnuftigt, men det går inte. Mitt mål för denna dag, som jag tack och lov är ledig, är att inte behöva ta någon Sobril. Jag ska försöka sysselsätta mig, men idag är det riktigt regnväder. Barnen är lediga och karln är hemma. Ska verkligen kämpa mot min ångest idag. Barnen får ALDRIG märka något !!!

 

Jag hoppas få svar från den privata läkarkliniken jag kontaktat, att jag får komma in och göra röntgen omgående. Jag klarar liksom inte av väntan. Jag måste ha besked nu. Även om det är en dödsdom som väntar, så är det bättre att ha det svart på vitt. Jag vill påbörja behandling direkt, för att i bästa fall bromsa vilka otäckheter det än är som växer i min kropp. 

 

Kan ni förstå hur det är att vara 110% övertygad om att man är döende? Jag hoppas innerligt att ni INTE kan förstå det, för den här känslan är så obeskrivligt vidrig. Utan att tveka en millisekund skulle jag göra vad som helst just nu. Amputera både armar och ben - fine, bara jag får leva. 

 

Ångest runt 5 nu skulle jag säga. Håll tummar för att det stannar så och inte stiger (som det brukar göra)...

Ni som läser här, ni är ju bara några stycken, jag förmodar att ni även läser min vanliga blogg. Vil bara förklara mig lite... när jag mår som mest pissigt har jag egentligen ingen lust att blogga alls, mer än på denna sida där jag kan skriva vad jag VERKLIGEN känner. MEN - jag är så rädd att mina nära och kära, dvs mamma och mina systrar skulle misstänka att allt inte stod rätt till om jag hade uppehåll i bloggen. Därför känner jag mig mer eller mindre tvingad att lägga upp vardagliga inlägg så att allt verkar normalt.

 

Att min mamma och mina systrar skulle få reda på mitt verkliga mående skulle vara en katastrof. Mamma har nog att oroa sig i och med att lillasyster har/har haft cancer, så skulle jag komma med mina problem så skulle hon inte fixa det. Jag kommer aldrig avslöja för dom hur jag mår. Men när jag är borta, så kommer dom förstå :(

 

Jag blev "diagnostiserad" hypokondriker när jag var i 20-års åldern. Numera heter det så fint att man lider av "hälsoångest". Jag har dessutom fått diagnoserna generaliserat ångestsyndrom, panikångest och OCD (tvångsyndomr). Ja det låter kanske som att jag har tvång och måste kolla så spisen är av eller tvätta händerna tusen ggr om dagen, men så är INTE mitt fall av tvång. Mitt tvång består i att jag VARJE DAG MÅSTE läsa fakta om olika sjukdomar !!! Det har jag gjort sen tonåren. Innan internet så var min egna bibel "Bonniers läkarbok". Den kan jag innan och utan. När jag sedan hittade nätet så förstår ni själva. Google, netdoktor...you name it !!

 

Jag läser fakta, om mediciner, symtomer, behandlingar, dödsorsaker. Fattar ni - VARJE DAG !!!!!!!!!!!!!! Jag har faktiskt kunnat släppa lite på det då vi varit på semester utomlands, men annars svär jag på att det inte går en dag då jag allt ifrån 15 minuter til 5-6 timmar ägnar min dagliga tid åt detta.

 

Nu när man har sk "smartphone" är det som en dröm för mig. Till och med när man sitter på middag, bortbjuden, kan man i lugn och ro googla lite i smyg med sin telefon. Jag hittar altid något som är fel i min kropp, och jag kan inte låta dagen fortskrida om jag inte fått googla om det. PANIK om jag INTE har tillgång till internet. Det är min livlina...

 

Ångesten har sjunkit till kanske 4-5 nu...Sobrilen har gett lite verkan... puueew... och helvete :(

Ja det vart 15 mg Sobril idag oxå... orkar fan inte utan.  Bajs å skit å helvete !!! Jag har i alla fall startat en mejlkontakt med en privat läkarklinik i Sundsvall. Jag ska få en tid för röntgen av mitt ben. Det är det enda jag vill ha. För på en röntgen kan man se om det finns någon tumör. Men jag vet redan att jag har cancer... fan :´(

 

Ångesten äter upp mig inifrån... det är så sjukt jävla jobbigt... kan itne tänka på nått annat. Hur ska mina barn klara detta ? Inte få ha kvar sin mamma tills dom själva blir gamla. Hur ska Henrik orka med allt? Jag vill inte dö !!! JAG VILL LEVA !!!!! Ååå, gråter när jag tänker på mina barn. Dom kommer bli så ledsna. Och rädda... att dom själv ska drabbas av något fruktansvärt. Jag har så otroligt fin kontakt med mina barn, vi pratar om allt och jag vet att dom älskar mig över alt annat. hur ska dom kunna leva utan sin mamma ????

Nu skiter jag i vårdcentralen i alla fall. Det har jag bestämt. Ringde in igår igen men sköterskan lät mest besvärad över att det var jag igen, och det fans minsann iiiiiiiiingen tid på läääääääänge för att göra något utredning om mitt ben och alla andra besvär. På sin höjd kunde hon ordna en tid hos en sjukgymnast (?) idag, men hallå, vad kan en sjukgymnast göra? Det är ju inte så att jag har sådana besvär. Gaaaahhhh !!! Då hade jag inte ens varit orolig.

 

Efter 20 mg Sobril igår bev jag väldigt trött för första gången, och somnade på soffan. Har sovit väldigt bra hela natten, och sov ända till 9.30. Det var nog inte bara Sobrilen som gjorde det, för jag har ju sovit ganska få timmar dom senaste dagarna eftersom jag jobbat.

 

Idag pallar jag inte jobba. Har ordnat med en extrapersonal. Kan inte stå leende bakom kassan när jag känner mig döende. 

 

Idag har jag bestämt mig för att väna mig til den privata vården. Jag skiter i om det kostar pengar. Då får man förmodligen den vård man behöver, eftersom dom tjänar pengar på en. Och är det nu så att dom kan diagnostisera mig med en farlig sjukdom så ska jag stämma vårcentralen i efterhand. Så det så. Jag behöver få benet grundligt kollat NU. Jag kan inte leva annars. Jag kan inte nöja mig med vårdcentralens läkare som bara tittar på mig och säger att jag inte är sjuk. Jag har läst så många skräckhistorier om människor med allvarliga sjukdomar som blivit nonchalerade.

 

Men detta ska ni veta, det är den största kampen när man har ångest. Läkarna skyller ALLT på ångesten, oavsett var på kroppen man har ont eller må dåligt. Och jag om någon är ju extremt påläst och VET att ångest ger många fysiska symptom, men som jag sagt förut - man är inte garanterad att aldrig bli sjuk bara för att man har ångest !!!!

 

En ångestsjuk person kan OCKSÅ få cancer å massa annat farligt. Men läkarna skyller som sagt gärna på ångesten för att slippa gå vidare. 

 

Ångestnivån från det att jag vaknade fram till nu... ca5-6 ungefär, och NEEEEEJ, jag kommer inte ta Sobril, om det inte rusar iväg som igår vill säga :(

 

Fan helvetes jävla skit. Fick molande värk i benet igen. Inte så att det gör jätteont, men det är liksom en diffus molande värk nedanför vänstra knät... började googla igen för tusende gången, och denna gång hamnade jag på en sida jag INTE sett förut. Och nu är jag säker. Skelettcancer !!!! Jag har EXAKT symtomen, OSTEOSAKROM heter det närmare bestämt. Jag VET att jag har det, för allt stämmer in på mig :'(

 

Fick världens ångest, mådde så in i helvetes jävla skitdåligt. IGEN !!!!! Tog 1½ Sobril. Har inte rört en tablett så jag tycker inte det ska vara någon fara. Känner dock inte alls samma luhn denna gång. Tog ½ (= mg) vid 16.30 och nu vid 21.15 tog jag ½, dvs 5 mg till. 

 

Fy i helvete säger jag bara !!!! JAG HATAR DET !!! Men jag vet inte vad som är värst. Eller jo... om det "bara" skulle vara ångest, så fine, jag får väl knapra piller då, men när jag nu sitter med vetskapen att jag till 99,9% har cancer - det är så jävligt att ingen kan förstå. Och det är en aggresiv cancer med dålig prognos...

 

FAN FAN FAN !!!!!!! Känns som jag kommer dö...typ nu :´( Ångest EN MILJON just nu...

Många dagar sen jag skrev nu. Men det är ju bara positivt, då detta är min MÅ_SÅ_IN_I_HELVETE_DÅLIGT_BLOGG !! 

 

Har faktiskt mått helt okej, ångest 1-2 ett bra tag. Helt otroligt alltså. Men igår kände jag att det börja smyga på mig igen. Idag skulle jag säga att det ligger runt 3-4... Beror förmodligen på att jag påminner mig om att jag snart ska få svar på proverna från läkaren. Uscha...vad är det för dom jag kommer få ?!?!?!?

 

Jag hade tid hos kuratorn i fredags, men jag glömde helt bort min tid. Hade ett missat samtal senare därifrån men jag har inte orkat höra av mig. Vill inte gå hos henne. Känns meningslöst :( Lite pinsamt bara å säga det til henne. Får se hur jag gör. Kanske kan mejla?! 

 

Jag vet att min ångest inte kommer att försvinna helt, och den kommer definitivt inte att göra det bara för att jag går hos en kurator. Min ångest är FYSISK, och det spelar ingen roll hur mycket jag tänker på alla KBT-timmar jag gjort. Jag kan sitta här och nu och tänka igenom allt, men ändå har jag den olustiga känslan i kroppen, ilningarna i nacken och allmän må-dåligt-äckelkänsla.

 

Om ½ timma ska jag ner på sjukhuset och lämna blod. Fattar inte hur jag kan få lämna mitt blod. Väntar nästan bara på svar varje gång att jag inte kan vara blodgivare längre för mitt blod är för sjukt :( Har lämnat blod 5 år nu tror jag...

 

Blä blä blä... var detta liksom det bästa jag kunde få? Känna mig relativt frisk i en vecka. Jo men tjena. Inte är man värd nått mer. Hoppas, önskar och drömmer om att det kommar ebba ut och istället för att eskalera... vill ju bara få må bra !!!