helvetesangest.blogg.se

Ja då ska ni veta att det är POSITIVT. För när jag inte bloggar på denna blogg så har inte ångesten övertaget. Har mått helt okej i några dagar nu. Fattar inte. Händer detta mig? Hallå ångest...var är du? Saknar dig INTE så fortsätt att hålla dig borta. 

 

Och det är så himla enkelt. Svaret alltså. på varför jag inte har olidlig ångest dagarna i ända. Jag har inga tydliga fysiska symtom. Cancer i magen då? Jo, det tror jag fortfarande att jag har, men just nu har symtomen lugnat sig, och då kan jag i alla fall tänka på att det liksom tagit en paus i kroppen, och det gör att jag kan släppa tankarna emallanåt. Det är STORT för mig. Att få några timmar om dagen då jag INTE tänker på att jag troligen har cancer.

 

Mina sämsta dagar (som tyvärr är mycket fler än mina bra) då följer cancertankarna med mig dygnet runt. 

 

Nu hoppas jag att detta kommer hålla i sig. Så kan kan andas. Så jag kan få LEVA ett tag. LEVA utan tabletter, utan ångest från helvetet!!

 

Men jag återkommer... har ju kommit med i den där internetstudien som jag tänkte berätta mer om. KBT på egen hand typ. Via internet och i bokform. Självhjälp. Hmmm...är lite skeptisk, men jag ska ge det en chans. Skriver mer om det en annan dag. Nu ska jag njuta av min låga ångestnivå så länge det håller i sig...

 

Ångest 1-2 senaste dagarna :)

Hejt sinnessjukt att man kan känna sig GLAD över en sån sak som borde vara naturlig. Men idag har jag klarat mig utan både panikattacker och Sobril. Det känns väldigt bra. Är inte helt ångestfri, men det är jag ju aldrig. Har ont i ryggen. På ett ställe jag brukar ha. På höger sida. Fan vad höger sida spökar nu, förut var det vänster. 

 

Jag kämpar verkligen med att försöka tänka logiskt. Jag är fet, jag är otränad, jag rör mig för lite. Inte konstigt om man får ont i ryggen då eller? Gick en promenad igår, och en liten idag. Inte mer än knappa 20 minuter, men det räckte för att jag skulle bli andfådd eftersom jag gick jättesnabbt. Ont i ryggen hela tiden, och även på framsidan av ena smalbenet (vänster) men så brukar jag få så det oroar mig inte.

 

Jag har ju en knöl utmed ryggraden långt ner på ryggen också. Den har jaft haft i flera år. Har visat upp den för läkaren som konstaterade lipom, dvs fettknöl, men jag kan inte låta bli att fundera på den ibaldn och tänka att det kanske är en tumör. Läkaren tittade och klämde ju bara. Inga prover togs... Hur kan han då vara så säker?

 

Jag ska strax iväg och skjutsa barnen. Brukar få ångest i bilen ibland, och ibaldn är det tvärtom. Att om jag är inne på nått ställe så MÅSTE jag ut i bilen för att kunna andas. konstigt det där. 

 

Ångest ca 3 idag...

Jag som hade sett fram emot KBT´n idag. Så kom det ett brev på posten igår, från terapeuten at hon var tvungen att ändra tid, till MITTEN PÅ APRIL !!! Herregud !!! Blir så jävla less. Sjukt irriterande att det ska gå så långt mellan gångerna. Känns som man är helt oviktig. Kvällen blev lugn igår, jag vart piggare.

 

Kändes helt okej när jag vaknade i morse, men nu börjar det liksom pirra i kroppen igen. Av oro förstås. 

 

Ska strax ut på en kort promenad. Jag gruvar mig, men ska tvinga mig ut. Är så rädd för att gå ut och gå. Tänk om jag ramlar ihop och dör.

 

Ångest ca 4 nu skulle jag säga...

Fortfarande helt slutt och matt,men den värsta ångesten är borta. Nu ligger bara den "vanliga" malande oron, den som jag ALDRIG blir av med. Pulsen har sjunkit en del efter att ha varit på högvarv, och jag kännner att jag står ut nu de timmar jag måste jobba. Magvärken har flyttat ut mot sidan. Så nu är det inte magen...utan i midjan, på höger sida. Bajs också. Men det är ingen direkt värk, utan mer ett obehag.

 

Förut skulle jag säga att ångesten låg på 7-8...nu kanske 4...

 

Tog precis 10 mg Sobril. FAN. Hemsk dag idag. jobbar och ser glad ut, men mår som ett helvete inombords. Orkar inte. Tänkte stå emot men asså jag pallar inte. Tar ju nån timma innan dom börjar verka... väntar och väntar...

 

Varför mår jag så dåligt då? Jo, för idag är jag helt slut. Känner att jag inte orkar någonting. La mig tidigt igår, har sovit 9 timmar, men är ändå helt slut. Så här kände jag ungefär dagen innan jag fick feber. Tänk om jag är sjuk i morgon igen? Fast jag gissar att det är cancern... feber är ju också ett symtom på cancer. Jag är inte förkyld nu eller så...

 

Åååå, låt Sobrilen verka... återkommer när den gjort det...

Har inte haft några panikattacker de senaste dagarna, bara en känsla av ganska stark ångest från det att jag vakar tills jag går och lägger mig. Ångesten är min vardag liksom. Tror nästan jag börjar vänja mig, fastän det är jävulskt jobbigt. Vaknar på morgonen och funderar hur långt min cancer är gången. Har det i huvudet HELA dagen, men ändå har jag inga problem att somna, så nätterna är egentligen bäst, för då sover jag och peppar peppar hittills har jag INTE drömt om död och sjukdom. 

 

Jag försöker göra mina mindfulness-övningar, men jag kan aldrig släppa tanken på tarmcancer. Aldrig. Inte ens för en sekund.  Idag när jag vaknade försökte ag intla mig själv att "idag ska jag må bra". Men jag känner hur jag ljuger för mig själv. HUR ska jag kunna må bra? Jag har ju en dödlig sjukdom.

 

Och JA, mina fysiska symtom finns kvar. Har ingen smärta, men en obehagskänsla i högra sidan. Känns fortfarande som något "tar emot" i magen. 

 

Enda gången ag överhuvudtaget kan vara någorlunda ångestfri äe ju när jag är symtomfri. Men det händer aldrig nuförtiden. Alltid är det något. Och när jag kollar tillbaka i bloggen så kan jag sälv se att jag haft massa olika symtom, men detta med magen är det långvarigaste. Och det TYDLIGASTE. Alltså CANCER !!

 

Fuck

Känner att jag för min egen skul måste börja skriva ner min livshistoria. Varför mår jag som jag mår? Vad har egentligen hänt under mitt liv? Skönt att få det nerskrivet.

 

Jag har haft dessa problem i stort sett så länge jag kan minnas. När jag var liten var jag ofta rädd för att bli sjuk, och jag tyckte läkare och vårdcentraler var otäcka. De RIKTIGA problemen, dvs när jag utvecklade ångest över min oro för sjukdomar, började när jag var 18-19 år ungefär tror jag. Då hade jag levt ett vilt partyliv och haft ett uselt förhållande (fick stryk dagligen). 

 

Hade alldeles för många "förhållanden" (för en kväll är väl mer uppriktigt). Skyddade mig inte, och började noja för HIV m.m. Flyttade sen till en kille på en annan ort, men jag var aldrig kär i honom. Jag t.o.m. skämdes för honom, men jag såg honom som en räddning på nått vis. Att komma från mitt gamla liv. Ganska snabbt gjorde jag slut och skaffade mig ett eget boende. Tror jag var 19, 20 nånting då. 

 

Minns att jag började må ganska dåligt där och då. Jag kände mig trött, sjuk och kunde knappt kliva ur sängen vissa dagar. Lyckades få ett jobb som jag trivdes med, men en dag märkte min chef att jag inte mådde bra, så han kontaktade en kurator och bokade tid åt mig. 

 

Minns att jag satt hos kuratorn och berättade att allt kändes meningslöst. Att livet var skit. Fick där och då utskrivet antidepressiva för första gången. Efexor. Var livrädd när jag skulle börja med tabletterna, och jag blev informerad om att man kunde må riktigt dåligt de första veckorna innan kroppen vant sig. Och det var verkligen sant. Mådde så in uta helvete dåligt. Minns att jag ringde en av mina äldra arbetskompisar, som jag hade berättat om mitt mående för, och hon tröstade mig och sa att det skulle gå över. Sen kommer jag inte ihåg hur länge jag åt dom där tabletterna. Tror inte att dom hjälpte så mycket. Några månader kanske, men sen bestämde jag mig för att sluta.

 

Ville än en gång byta stad, och "börja på nytt". Fick jobb i min gamla hemstad, så jag flyttade och skaffade lägenhet. Mådde toppen. Jag tog tag i vikten, blev ganska smal, fick massa nya vänner, hade ett superroligt arbete och fin lägenhet. Träffade en kille på mitt jobb som jag flyttade hem till. Det var ett bra förhållande, men någonstans kände jag att det här är INTE mannen i mitt liv, men "han får duga så länge". Började må dåligt igen. Rädslan för att jag var sjuk började komma mer och mer. Pratade ganska öppet med min kille om detta, och en dag när han kom hem berättade han att han kontaktat en läkare, och psykolog som han ville att jag skulle träffa.

 

Jaja, jag ger det en chans tänkte jag, så han skjutsade dit mig, och det gick jättebra. läkaren lyckades övertala mig om att testa mig för alla sorters sjukdomar. HIV och allt annat. Han tog massor med rör med blod för att göra en grundlig genomgång av min kropp, som jag då trodde var döende.

 

Väntan på svaren var fruktansvärd, men det var en fantastisk känsla när jag fick provsvaren hemskickade. Han hade skrivit en lapp till mig som jag minns än idag. "Du är lika frisk och vacker inuti som utanpå". 

 

Han ville dock att jag skulle börja med antidepressiva igen, men jag var tveksam eftersom jag mådde så dåligt sist. Det hade precis kommit en ny SSRI-medicin som hette Zoloft (välkänd idag) som knappt skulle ha några biverkningar, och den ville han testa på mig.

 

Jag började med Zoloften, och jag tror att jag blev bättre om jag inte minns fel. Tror att jag åt 25 el max 50 mg då. 

 

I samma veva som jag började må bättre träffade jag äntligen MANNEN I MITT LIV. Jag visste det samma sekund som jag såg honom. Tack och lov kände han samma sak, så det var bara att göra slag i saken och göra slut med dåvarande killen, och flytta hem till nya. Ja, jag var "tvungen" att flytta eftersom hade bodde 80 mil från mig. Jag sa upp mig från jobbet och tog mitt pick och pack och flyttade. Alla tyckte jag var galen, men samtidigt så var de flesta vana vid min spontanitet och impulsivitet.

 

Jag fortsatte med mina Zoloft, tills dagen då jag blev gravid med vår förstfödda dotter. Vågade inte riskera att något skulle hända med fostret, så det var bäst att sluta.

 

Var väldigt orolig under graviditeten. Att jag skulle dö, eller att barnet skulle dö. Men allt gick bra. Jag mådde bra när hon var född. Blev ganska snabbt gravid igen, med vårt andra barn, så jag började aldrig med Zoloften igen. Men någonstans i mitten av graviditeten började jag må så dåligt och fick massa panikattacker så då vände jag mig till VC och fick Zoloft utskrivet igen, och garantier (?) om att det inte skulle påverka bebisen. Även denna förlossning gick bra, och jag fortsatte med mina Zoloft. Minns att jag gjorde några uppehåll, för att slippa ta tabletter hela tiden, men ångesten blev då bara värre så det slutade alltid med att jag började igen.

 

Tack vare VC så fick jag komma i kontakt med en psykolog på sjukhuset, som jag gick hos närmare ett år. Han var helt fantatisk, och det kändes jättebra att gå hos honom. Det jag lärde mig där, var att hantera min ångest och mina panikattacker. Han lärde mig att man inte alls kunde dö av en panikattack, vilket gjorde det lättare för mig att acceptera min ångest. Han sa att när ångesten kom smygande skulle jag inte streta emot. "Se det som en våg som söljer över dig. Det är värst i mitten, men sen ebbar den ut och försvinner". Ja precis så är ju en ångestattack. Jag kände när paniken var på väg att "ja men kom då, men skynda dig att ge dig iväg igen" och det fungerade faktiskt.

 

Blev gravid igen, och denna gång fortsatte jag med Zoloften. Graviditet och förlossning gick bra. Stolt mamma till 3 fantastiska barn <3 Livet på topp !!

 

MEN, så eskalerade det igen... jävla skitångest börjar komma tillbaka. Tar kontakt med VC som då ber mig att öka dosen. Till 100 mg. Funkar inte, så jag får höja till 125 mg. Funkar inte heller så jag höjer till maxdos, 200 mg. 

 

Å här är jag nu. Sämre än någonsin, trots högsta medicindosen. 

 

Men det är ju så jäkla svårt det där. För nu är jag ju inte "bara sjuk i ångest", utan även full med cancer, als och massa annat. Och mot DET hjälper inte Zoloft. Gaaaaaaah, vad ska jag ta mig till !!!! Blir galen !!!

 

Tror jag har gått med detta så länge att det är kört för min del :(

 

Ja dagarna ser nästan likadana ut nu för tiden. Vissa iofs bättre, medans andra är sämre. Oron över cancern, ångesten över dödsrädslan... Känner inte riktigt igen mig själv. Jag låtsas utåt. "ooo vad jag är glad och tjo hej vad allt är toppen". Om folk bara visste. Men det är en himla tur att alla inte vet. Folk skulle tro jag var galen.

 

Grejen är den, att jag känner mig helt normal, inte som ett psykfall. Och det är jag väl egentligen inte heller (eller??) för jag fungerar i vardagen, men mår dåligt inut. 

 

Ingen som varit med om det, kan någonsin försrtå hur det är att ständigt gå runt och vara övertygad om att man bär på en dödlig sjukdom. "Tänk på nått annat" - får man ofta höra. Jo eller hur?!?! Kan jämföra det med att tex säga åt en människa som är överviktig att "det är ju bara att äta mindre och motionera mer". Nähä? Som om man inte visste det. Men så jäkla enkelt är det inte.

 

För min del är den enda hjälpen jag kan få genom läkaren. Att en läkare grundligt undersöker mig och GARANTERAR att jag inte har någon sjukdom. Men läkare lämnar sälan garantier, och massvis med sjukdomar är lömska och visar sig inte på "vanliga blodprov och undersökningar".

 

På ett vis så VILL jag göra gastroskopi och koloskopi. För att få svaret att jag är frisk. MEN - eftersom jag är övertygad om att det INTE är så, så är jag alldeles för rädd för att kolla upp detta, eftersom jag aldrig skulle klara av att få SVART PÅ VITT att jag har cancer.

 

Då fortsätter onda cirkeln. Ångest, rädsla, panikattacker... oro... cancerjävulen.... Fy fan !!!! 

 

Jag har jättesvårt at koncentrera mig på saker numera. Jag glömmer bort grejer, jag orkar inte ta tag i nånting. Det är nog bland den jobbigaste konsekvensen. Förut gjorde jag alltid massor med saker, tog beslut och hade nya idéer. Nu kan jag inte ta mig för någonting. Allting kommer efter. Allt som har med jobbet att göra... hemmet... fy fan. Tvätthögar växer, dammtussar hopar sig, pappershögar som ska tas itu med. 

 

Men jag kommer mig inte för. Istället sitter jag timme ut och timme in framför datorn och läser om olika sjukdomar och läser och skriver i olika forum där man kan prata med andra om sjukdomar eller ångest. 

 

Jag vet att jag måste rycka upp mig. Jag måste motionera. Men jag orkar inte. Jag orkar inte ta mig för det. Jag sitter som en jävla valross i soffan som riskerar att bli nedsutten av min feta röv. Googlar...googlar... hoppas att hitta nån ny information. Hamnar ofta på samma sidor som jag läst flera gånger om.

 

Senaste sökningar i googöehistoriken: tarmcancer, tjocktarmscancer, ändtarmscancer, magsäckscancer, symtom på tarmcancer, överlevad tarmcancer, metastaser i levern, skelettcancer, leukemi...

 

And it goes on and on...and on...

Mådde hyfsat igår. Inga Sobril. Tjohoo. Känns så bra när jag överlever en dag utan. Hade lite ont i magen igår, men nu på andra sidan. Hmmm... asjobbigt. Men det blev inga panikattacker så det var skönt. Däremot är yngsta dottern sjuk igen. Feber och förkyld. Måste fara in med henne till VC i morgon. Får ju panik även för barnen. Är så rädd att dom ska drabbas av något. Jag skulle aldrig klara av att mina barn blev alvarligt sjuka. Det värsta som skulle kunna hända. 

 

Klockan är 9.20, och än så länge har jag inte ont någonstans = ingen olidlig ångest. Oroar mig lite för dottern som sagt, men eftersom hon är förkyld så känns det "bättre". Feber utan andra symtom däremot är ju fruktansvärt. Då kommer massor av katastroftankar om vad för hemska sjukdomar det skulle kunna vara. 

 

Jag tar en dag i taget. Varje dag UTAN outhärdliga panikattacker är lycka för mig. Är oerhört rädd för att ta för mycket tabletter, och livrädd för att bli beroende. 

I bilen hem från jobbet tog jag 10 mg Sobril. Skit också, men jag orkar inte. Känner ett "obehag" igen i högra delen av magen, och jag är som ni vet övertygad om cancer. Fredagkväll...sambon kommer hem. Orkar inte ha världens ångest. Vill känna ett någorlunda lugn och kunna vara "normal" flickvän som pratar, ser en film UTAN att sitta och skaka av ångest och googla symtom på nätet.

 

Ataraxen har jag inte rört på jag vet inte när. Förra läkaren sa att jag kunde ta Sobril istället, och helt skippa Ataraxen eftersom jag inte tycker att den hjälper lika bra + att jag blir så himla trött dagen efter jag tagit tabletten. Fördelen med Ataraxen är ju att den börjar verka snabbare. Jag tog Sobrilen för 1,5 timme sen, och det är inte förrän nu jag känner att den börjar ge effekt.

 

Jag vill va frisk - jag vill va frisk - jag vill va frisk !!! Är det för mycket begärt ???

Ja då är jag nyss hemkommen från mitt andra möte med terapeuten. Kändes jättebra, FÖRUTOM att tiden går så fort, och det känns som man inte hinner med NÅNTING !! Fasen 45 minuter ?!?!?! Hinner ju knappt säga hej känns det som :( Jaja, nästa tid är den 25/3 sen lovade hon att se till att träffarna ska bli en gång i veckan. 

 

Gjorde vi idag då? Tja, "session 2" som hon kallade det. Vi pratade om dagsläget, hon ritade upp så att jag fick se vad mitt "beteende" leder till. Såhär såg det ut:

 

Situation: Går på toa och känner att magen inte är som den brukar.

 

Tankar: Jag kommer dö ! Jag har tarmcancer !

 

Känslor: Dödsångest !

 

Kroppsliga tecken: Ökad puls, börjar skaka, får otäcka "ångestilningar" i kroppen.

 

Handlingar: Skyndar mig till datorn, googlar symtomen.

 

Konsekvens: Ångesten ökar eftersom googles resultat blir tarmcancer och massa annat farligt.

 

Med detta ville hon visa mig att jag själv ökar på min ångest genom att söka information om mina symtom. Jag kan förstå henne till viss del, men emellenåt blir jag ju faktiskt lugnare av att googla. Jag hittar ju även ofarliga alternativ, men sen tror jag alltid att det värsta har hänt mig.

 

Sen fick jag träna på mindfulness. Gick sådär. Jag ska öva hemma. Att om så bara för EN MINUT kunna släppa tanken på sjukdom, det skulle göra mig fantastiskt glad. Som det är nu så finns de tankarna 100% i mitt huvud hela min vakna tid. Tänk att kunna stanna upp i nuet och bara tänka på sin andning en sekund eller två. För mig känns det nästintill omöjligt, men jag ska ge det en chans. 

 

Men sen är jag ju så övertygad om att jag är sjuk. Men jag kanske kan lära mig leva med den tanken, och kunna lägga den åt sidan och leva så normalt det går. Att leva med en dödlig sjukdom.

 

Igår tog jag inga Sobril. Känner mig nöjd. Inte idag heller, men klockan är ju bara 11. Hoppas och önskar att jag ska klara mig utan idag med. Bläää för sjukdomar och ångest.

 

 

Igår blev det sammanlagt 3 x 5 mg Sobril. Tog en tablett på morgonen, men det hjälpte föga, så jag tog 2 till på eftermiddagen. Då blev kvällen skönare. 

 

Längtar tills i morgon. Ska träffa terapeuten i morgon. 9.15. Tänk på mig då !

 

Jag orkar verkligen inte mer. Men nu är det inte ångesten som är jobbigast... eller jo...eller nä... det är vetskapen om att jag har tarmcancer som är värst. Och den vetskapen GER mig ångest naturligtvis. Och då hjälper ingen terapeut i världen. Jag behöver läkare. Men jag vågar inte göra varken gastroskopi eller koloskopi. Tänk när dom ser med kameran i tarmarna att där är fullt med tumörer. 

 

Får vänta tills jag måste fara in akut gissar jag. Men då kanske det redan spridit sig så jag bara har några dagar kvar att leva. Så OM jag undersöker mig nu kanske man kan strålas och få cellgifter ?? Men alltså JAG KLARAR INTE ATT FÅ DET SVART PÅ VITT FRÅN EN LÄKARE !!!

 

Det är det första jag tänker på när jag vaknar, och det sista jag tänker på innan jag somnar. Jag tänker på dig när jag borsta tänderna, när jag äter, när jag jobbar, när jag är med barnen. Jag tänker på det ALL min vakna tid. Att jag har tarmcancer. 

 

FUCK

Tog först 5 mg... sen efter att jag varit ut på en kort promenad tog jag 5 mg till. Jag orkar inte. FAN !! Och inte är det bara magen som spökar. Nu känner jag mig trött i vänsterbenet igen. Blir så jävla rädd att det är en propp igen. Sist var det ju inte det. Jag for ju tack och lov in på akuten som gjorde på UL och tog blodprov och inget visade på en ny propp, men troligen kommer jag att bli lika orolig varje gång jag känner nått i det ben som en gång varit drabbat.

 

Jag har ju legat still i princip mer eller mindre i över 2 veckor. Det är INTE bra, och speciellt inte för mig som är fet. Det var därför jag tog en liten promenad. Hade inte ro i kroppen att gå någon längre sträcka, utan det blev bara ca 20 minuter.

 

Jag hatar att vara orolig JÄMT !! Jag hatar att vara rädd JÄMT !! Jag hatar att ha någest JÄMT !! Jag hatar att jag inte kan släppa tankarna på att jag kanske kommer dö snart, JÄMT !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

 

Helvetes jävla skit-ångest. 6 nu ungefär...

Fy fan vad sjuk jag varit. Feber, förkyld, trött... har kunnat hantera min ångest någorlunda, och det var inte förrän igår jag tog 5 mg Sobril. Tänkte först ta 10 el 15 mg, men jag tänkte att det är inte sååååå farligt utan jag testar med 5 mg och det hjälpte faktiskt.

 

Jag har inte haft några outhärdliga panikattacker eller extremt svår ångest, utan mer en malande oro mer eller mindre hela tiden. Jag är sååå övertygad om att jag har tarmcancer, och jag kan bara inte släppa dom tankarna.

 

Jag längtar till den 13 mars då jag ska träffa terapeuten igen. Inte för att jag tror at hon kan bota mig, men det ska bli så skönt att få prata med någon. 

 

Jag kan inte tänka på annat än cancer. FAAAAN, jag blir galen. Just ja, jag kan ju berätta VARFÖR jag tog Sobrilen igår. Förutom den malande oron som funnits en längre tid så högg det plötsligt till i ryggen, nere i svanken. Då blev jag livrädd och ville inte förstöra våran Melodifestivalmyskväll så jag smög ut i köket och tog Sobrilen. Rädslan ebbade ut tack och lov.

 

Sen har jag haft spänningshuvudvärk ca en vecka nu. Det skrämmer mig inte jättemycket, för det är tarmarna jag är mest orolig över. JAG VILL INTE HA CANCER !! Men vem fan vill det ???

 

Allt känns så jävla meningslöst. Alltså jag har inte tappat livslusten, tvärtom. Jag älskar att leva, men jag mår så jäkla dåligt. Jag är rädd hela tiden. Jag är svintrött. Jag orkar ingenting. Jag kan inte ta mig för någonting. Jag vill helst bara ligga hemma nerbäddad hela dagarna. Det är så mycket jag borde ta tag i. Borde göra. Men jag ORKAR INTE !!