2013-05-09
Har sovit gott i natt. Blev väckt runt 9 och till en början kändes det mesta okej. Knappt ingen ångest och benetkände jag inte av. Men ack vad jag bedrog mig. Den dovt molande värken i vänsterbenet är tillbaka, och tankarna på skelettcancer går inte att släppa. Försöker tänkta förnuftigt, men det går inte. Mitt mål för denna dag, som jag tack och lov är ledig, är att inte behöva ta någon Sobril. Jag ska försöka sysselsätta mig, men idag är det riktigt regnväder. Barnen är lediga och karln är hemma. Ska verkligen kämpa mot min ångest idag. Barnen får ALDRIG märka något !!!
Jag hoppas få svar från den privata läkarkliniken jag kontaktat, att jag får komma in och göra röntgen omgående. Jag klarar liksom inte av väntan. Jag måste ha besked nu. Även om det är en dödsdom som väntar, så är det bättre att ha det svart på vitt. Jag vill påbörja behandling direkt, för att i bästa fall bromsa vilka otäckheter det än är som växer i min kropp.
Kan ni förstå hur det är att vara 110% övertygad om att man är döende? Jag hoppas innerligt att ni INTE kan förstå det, för den här känslan är så obeskrivligt vidrig. Utan att tveka en millisekund skulle jag göra vad som helst just nu. Amputera både armar och ben - fine, bara jag får leva.
Ångest runt 5 nu skulle jag säga. Håll tummar för att det stannar så och inte stiger (som det brukar göra)...