Möte med terapeut
Igår ÄNTLIGEN vad dagen kommen. Som jag längtat. Jag hade ett möte med en helt ny människa, som jag aldrig träffat förut. En terapeut som arbetar med KBT. Jag var lite nervös innan eftersom mötet med den förra var mer eller mindre en katastrof. Kunde inte med den kärringen, och hon skötte sig så jäkla oproffsigt. Men igår... YEEEEY, jag kände på en gång att jag hade hittat rätt.
En fantastisk människa (tjej, lika gammal som mig!!) som jag klickade med på en gång. Jag kände att för henne kommer jag kunna prata om ALLT. Tyvärr blev mötet inte så långt, hon hae bara bokat in mig en halvtimme för ett "bedömningssamtal", men detta är ju bara början.
Utifrån min journal och min berättelse som jag fick berätta lite kort ville hon ge mig en diagnos. Varför det var så viktigt för henne att få ett ord på varför jag är där fick jag förklarat med att hon då på ett bättre sätt kunde lägga upp en behandlingsplan, vilket låter logiskt i mina öron. Så än en gång, diagnos: HÄLSOÅNGEST och GAD.
Men det var ju ingen nyhet. Det visste ju JAG redan. Hur som helst, hon kändes helt underbar, och jag ser såååå mycket fram emot vårt nästa möte, som tyvärr inte är förrän om 2 veckor, men sen ska jag få gå 1 gång i veckan, och det känns ännu bättre.
Jag berättade att jag tror att jag är ett hopplöst fall, men hon förklarade så bra vad hon tänkte "göra med mig". I dagsläget fungerar min hjärna som så att jag hela tiden "ligger steget före", och använder mig av en försvarsmekanism, alltså jag går händelserna i förväg. Jag är alltid på spänn och undersöker och känner efter i min kropp för att hinna upptäcka farliga sjukdomar. SÅN ÄR JAG !! Eftersom jag varit såhär sen tidiga tonår, så menar hon att min hjärna är så totalt programerad på att alltid oroa mig INNAN jag blir sjuk, så måste jag "programera" om mig, dvs leva normalt, och inte tänka på vad som KAN hända, utan leva i nuet.
Jag tror aldrig att jag kan "lära av mig" att INTE fundera på vilka sjukdomar jag har. I min värld låter det som en omöjlighet att vakna på morgonen, och bara tänka på "normala saker" och se fram emot en härlig dag. I min värld börjar man morgonen med att känna igenom kroppen efter knölar, om det gör ont någonstans. Kolla i spegeln om nya prickar/fläckar dykt upp, och sen ägna dagen åt att känna efter hur jag mår samt googla symtom som kan stämma in på mig.
Men HON tror stenhårt på att jag kan bli "frisk". Hon berättade att hälsoångest var jättevanligt, och att hon just nu behandlar över flera personer som "är som jag". Låter inte klokt.
Men jag är desperat. Jag orkar inte må så här längre. Så jag griper som sagt efter allt. Jag hoppas hon har rätt. Fastän jag är skeptisk...
Hur som helst, jag mår tillfället bättre. Inga tydliga fysiska symtom = väldigt lite ångest. Bara den "vanliga" malande oron, men inget jag inte kan hantera eller behöver ta Sobril mot i alla fall.