2013-04-19
Droppen som fick bägaren att rinna över. Den kom idag. Bägaren rann över. Mådde så sjukt dåligt igår, kvällen och eftermiddagen var hemsk, panikattackerna avlöste varandra men tack och lov somnade jag tidigt och har sovit bra hela natten.
Imorse vaknade jag och mådde skit. Trodde först att morgonen skulle bli hyfsat okej men ack vad jag bedrog mig. Fruktansvärd ångest, starkare än på länge. For in till vårdcentralen, orkar inte mer. Hann inte mer än komma in till receptionen, anmäla mig, men då brast det. Kunde inte hålla tillbaka. örjade darra, storgråta och kunde inte prata. Receptionisten hämtade en sjuksyster som följde med mig till ett rum där jag fick stänga dörren om mig. Jag berättade storgråtandes att jag håller på att dö... hon visste nog inte riktigt vad hon skulle göra.
Blev skickad till kuratorn på vc för en akuttid. Ingen läkare?!?! Kuratorn var snäll och verkar bra, men alltså det där hjälper inte mig. Jag har ju pratat med 100 kuratorer och psykologer... det funkar inte !!! Ville ha nån medicin utskrivet...men det gör bara läkarna. Och jag har ju läkartid nästa fredag, så hon tyckte jag skulle avvakta. Efter vårt samtal var jag lite, lite lugnare. Inte pga henne kan jag väl säga, utan bara att den värsta attacken jag någinsin haft klingade av.
Om jag inte skulle klara mig till läkartiden på fredag, så är det akutpsyk som gäller. Men alltså jag vill inte !!!!! Poängskalan på ångesten under morgonen skulle jag säga låg på ca 10000000 om skalan är på 1-10. Nu ligger den kanske på 12... så jävla jävla jävla jobbigt.
Har blivit tipsad om Sobril, men eftersom jag inte fått träffa en läkare har jag inte kunnat få det utskrivet. Men en släkting har dessa tabletter som hon tar vid oro, så jag har helt enkelt bett om att få ett par tabletter. Ska snart fara in och hämta dom, sen ber jag till som högre makterna att det ska hjälpa.
Jag orkar inte må så här. Detta är det jävligaste jag gått igenom. Fy faaaaan vad pest asså!!!!!!! Känslan som infinner sig i min kropp nu går inte att beskriva. Dödsångest på extrem högsta nivå... jag önskar inte min värsta ovän att ens komma i närheten av hur jag mår nu.
Jag käner mig döende. Men jag visar inget utåt gentemot barnen. Sambo vet, några få vänner vet, och alla på vårdcentralen vet... Jag biter ihop inför barnen. Dom ska ALDRIG få komma i närheten av dessa känslor. Dom är vidriga, äckliga, fruktansvärda... AVSKYVÄRDA...
¨Nu hoppas jag att en sobril hjälper...